...och jag betraktar nära...

Stickan

Först virar man runt ett garn om två stickor som ligger tätt bredvid varandra. Det går till på så sätt att stickorna ligger i höger hand och garnet i vänster. Gör först en knutögla...uggla. Spreta vilt med vänster pekfinger och tumme som ett 'yo man' och linda snörehelvetet runt tummen som en konsumsymbol - igenom mellan tummen och fingret och runt pekfingret och ut och sen kanske du har en ögla på stickorna..... (fortsättning följer)

no pain(t)

Och jag klurar och jag maler..det är hantverket som drar i mig. Pysslet med intellektet frånkopplat. Syjunta. Bara ett varv till. Tänker under tiden. Lite friare.

Var kan jag hitta wacomvänner?

Någon som vet nån som kanske vill skissa med mig?

skissa på skisser

När jag pluggade konst så brukade jag och en god vän skissa på varandras skisser. Ungerfär så här gick det till: jag kunde göra några hastiga streck och hon med, så bytte vi sedan papper och klurade ut figurer/skepnader ur varandras linjer. Detta var himla kul och man såg verkligen olika möjligheter i varandras stilar/linjer. Nu när jag har en digital ritplatta skulle det ju vara himla roligt att göra likadant fast digitalt. Kanske bounca dessa mellan flera olika "stationer/personer" och se vad slutgiltiga resultatet blir. Som vik-gubbar, fast lite annorlunda och med fler möjligheter..om du är sugen att haka på, så kör vi?!

Denna skiss (ovan) har påbörjats av en polare och så har jag fortsatt på den för att sedan bounca den tillbaka till henne igen. Vi får se vad som händer!

jag betraktar på avstånd..

och ser motivet falla på plats. Det är en skön känsla.

P.K.

Ännu ett Pecha Kucha (2009-10-27, Park Lane, Gbg) i goda vänners lag. Det kan ju inte bli fel. Emma von Brömssens mönster var fantastiska. Och så fick jag reda på att "buy-nothing-day" är en form av slactivism. :) Däremot var Erik Thorstenssons "Creatables" exempel på motsatsen. De tar spillet som blir över inom olika delar av industrin och utgår från materialets egenskaper och begränsade ytor som spill och gör genialiska grejer. Till exempel tidningshållaen 'Old News' som var gjord av gamla tennisgolv/mattor. Dessa aktiva handlingar mot en mer hållbar värld gör mig varm i hjärtat.
Sigrid Strömgrens eftersträvan att minska bulleralstrande möbler och hitta idéer och material för att mjuka till de vassa ljudrummen i tex restaurangmiljöer tyckte jag också mycket om. Hon kanske har lösningen på mitt öronskav, jag som ofta måste använda öronproppar i offentliga miljöer...

porträttet vidare

Det är mönstren som skall kartläggas...

bara

...och själva verket gör jag ingenting exotiskt. Jag försöker bara förstå hur världen och hur jag fungerar.

porträttet forts

Jag trivs väldigt bra med att måla just nu. Det är ett skönt tillstånd. Och det flyter på ganska bra här.

Mitt porträtt 09

Mönster...

cocoa nibs

- for a healthy life.

Jag tycker inte om mystifieringen av konsten och konstnären

Jag är emot de påståenden att man måste må bra för att kunna göra konst, men man måste kunna ta initiativ och ta sig friheten att ägna idéer och impulser tid. Man måste helt enkelt vara ganska självisk. Kanske därför är konstnärer ofta som mest produktiva i tidig vuxen ålder och senare i livet när inte familjen är i fokus. Att gå in i processer och följa dem hela vägen ut är krävande för både konstnären och dess omgivning. Många blir därför ensamvargar. Grubblande med ena foten i smeten och den andra i en objektiv iakttagande värld där idéer kan få växa och möta människor i något som slutligen kan kallas konst.

I helgen var jag på en fest där jag träffade många nya människor och fick utsättas för presentationsritualerna...'vad jobbar du med?' 'Vad gör du för konst?' 'Kan man leva på det...?'
Nej, jag menar inte att det bara var jobbigt och negativt men det är onekligen krävande att stå och förklara 'varför' man gör det man gör. Ändå upplever jag att de flesta blir nyfikna och intresserade och att jag som konstnär, är lite exotisk i andras ögon. För dom är det oftast positivt (är signalerna de sänder i alla fall) men inte alltid för mig. Jag tycker inte om mystifieringen av konsten och konstnären. Men jag kan heller inte i ett 'försvarstal' på fem minuter förklara 'varför' jag gör konst och på ytterligare fem minuter förklara vad min konst handlar om. För mer än fem minuter är lite långt när det gäller mingleprat och avväpning.Tid är vad konsten kräver och tiden är vad vi har för lite av - i möten med människor och med konstnärliga idéer.

Triptyk

Min frånvaro har bekymrat mig och någon läsare. Nu är jag tillbaka. Jag söker en dialog kring det viktiga och det ärliga. Jag har sedan några dagar en ny ateljé och det känns bra. Tack för feedback.

Trollsländan

...om en konstnärinna. Björkpojkens mor. Dokumentär från P1 1998, som nu går att lyssna på i repris.

Jag tror att denna kvinna, denna fantastiska konstnärinna aldrig fick en diagnos, men frågan är om hon hade levt sitt liv på ett lyckligare sätt om hon fått en. Hon var nog i gränslandet till den schizotypa. Samhället tvingas oss att leva efter en norm och ideal som ofta inte överrensstämmer med människans individuella behov och egenheter som ofta "suddas bort" under uppväxten och särskilt under vuxenlivet.

Den här kvinna satte sig att dö som en indian och frös ihjäl. Med vilja. Och då var hon uppenbarligen inne i en djup depressiv fas. Hennes liv var lika brokigt som hon själv. Hon var en undersökande konstnär som ville upplysa lika mycket som hon ville förstå världen. Och konsten var hennes språk.

Varför är det så att bara unga människor får arbeta med performance och social konst. Är man gammal - betraktas man som en galenpanna när man interagerar med människor i staden i ett konstnärligt syfte. Detta är mycket sorgligt. Gamla människor med så mycket visdom - borde göra konst ute i samhället. Vad fint det vore om fler hade verktyg till det. Vad mycket spännande frågor som skulle lyftas och vad många barriärer som skulle brytas - generationsklyftor som kunde suddas ut. Pensionärer som dessutom har tiden och på så sätt friheten. Jakten på tiden, det är den som vi konstnärer har gemensamt, så som vi kombinerar brödjobb med det som vi brinner för egentligen. Tiden räcker sällan till - till de projekt som många gånger kräver år av undersökande för att hitta kärnor och beröringspunkter.

Konstnärinnan, Trollsländan som hon kallade sig, hade en karl som ställde upp för henne, till 100 % under hennes sista levnadsår. Han verkar vara en sådan varm och klok person - som accepterade henne precis som hon var. Antagligen för att han själv levt ett hårt liv utanför samhällets normer. Åh vilken vacker dokumentär. Den bästa jag hört på länge.

Länk till programmet

Go digital!

Min wacomplatta är nedpackad sedant drygt en vecka och nu börjar jag sakna den på allvar. Först skall jag få ordning på en stol och ett bord, sen skall jag smälla upp min macbook-älskling med tillhörande ritplatta - och sätta igång!

www.wacom.com

Glassmycke

...som min vän Irina My har gjort. Det är som jag förstod gjort till största delen av Laboratorieglas och därför extra slitstarkt. Jag ser fram emot att se mer av henns glassmycken - så fort hon får ordning på gasen och allt vad det innebär att forma laboratorieglas i sin ateljé.

www.irinamylindqvist.se

SU-EN Butoh Company

Sällan har en föreställning berört mig så mycket och påverkat min egen kropp, som en rent fysisk upplevelse, som föreställningen 'Luscious' på Dansens hus i Sthlm'. Många stunder blev jag så rastlös att jag var tvungen att hitta på en strategi för att hålla mig kvar i stolen (fast stolarna var väldigt obekväma också). Men det fanns ögonblick när det var smärtsamt vackert och jag fick tungt att andas av skönheten och förvirringen - för att mina sinnen aktiverades på ett sätt jag inte är van vid. Med bakgrund som dansare (inte professionell) finns det särskilda 'knappar som startar igång mig' när jag går på dansföreställningar. En sak som jag saknade var stunder då gruppen var fullständigt förenad (koreografiskt) i rörelsen. Den individuella skillnaden arbetas inte bort inom butohn. Och det är fint i sig förstås, men som åskådare tycker jag att det kan vara magiskt att se just växlingarna mellan individ och gruppdynamik. Den saknades här, även om det mest komiska numret med vingflaxande rörelser och insekts-imitationsliknande var superb med allt som pågick i nästan transparenta lager på scenen och kommunikationen mellan dansarna var intensiv.

Det var såsigt långsamt ibland, men så tänker jag att Butohn arbetar emot nästan allt som är just det samtida urbana Japanska samhället och det västerländska - tempot. Och därför vill jag ge butohn en chans och de det - tid. Nu är det också så att en av mina närmsta vänner var med i den här föreställningen och skall få vara med i kompaniet i fortsättningen. Och DET skall bli grymt spännande att följa!

SU-EN Butoh Company

Lättnad

Om jag blundar, tåras mina ögon av lättnad över att existera.

Mansdräkt?

kostym
1 byxa och kavaj, mansdräkt, dress, klädsel, habit, svid, rigg, garderob 2 hel klädedräkt, dräkt, utstyrsel; teaterdräkt, maskeraddräkt

(synonymer.se)

Ego

Synonymt med 'hobby'

fritidssysselsättning, sysselsättning på fritiden, favoritsyssla, tidsfördriv, sidointresse, biintresse, specialintresse, vurm

Synonymt med infantil:

barnslig, outvecklad, omogen, pueril, naiv

(synonymer.se)

Fortfarande ställer jag mig frågande till konsten, vilken roll den har i mitt liv. Kanske jag borde rikta mig mer mot det andra som fått desto större. Vad skall jag kalla mig? Jag är utövande konstnär, men lever inte på min verksamhet. Jag vill förhålla mig outvecklad för att utvecklas med stor motor och liten ratt, så att jag kan låta mig överraskas av nya stigar och uttryck, samtidigt som jag avfärdar det naiva och innehållslösa. Jag vill låta det sippra över men söker hela tiden kontroll. Kontroll, konstroll...kontroll, konstroll. Orden är väldigt lika.

Är det en identitetskris jag har? Kanske besvikelsen - inte över kultursektorn, men över min övertygelse att konsten är mitt första språk är för stor för att gå obemärkt förbi. Och varför denna fixering egentligen att sätta ord på vad jag är och vad jag gör? Men trots allt nöter vi varandras identiteter mot varandra i det som kallas kommunikation och interaktion. Och där står jag ibland och inte vet. Det frustrerar mig. Jag vet mina mål och vägen dit är just nu min reella identitet. Men det är ju mer komplext än så - eller?

Fixelifix

Mixter, joxa, pyssel - kneg. Allt jag gör är stor-jäs-deg. Göra göra, spetsa öra. Det som vart är det som for.

Återstår är de som gnor...

Kartongliv

Det är kul att paketera sina ägodelar i kartongform. Som att spela Tetris. Hjärndött fast lagom stimulerande och blandat med förväntan. Det sker också ett urval, en utrensning och sedan kanske igen ett urval och så en väntanpaketering, ifall man ändrar sig, som hamnar i ett förråd. Där de står statiskt och otåligt väntar på att få bli spelade.

Det har varit en del flyttar i den här staden, men det är skönt att möblera om sin tillvaro på mer sätt än vardagsrummet. En hel del bitar skall falla på plats, men en del bitar är också behagligt på plats och till för att utforskas. Jag känner mig lyckligt lottad.

Svar till kommentar om hjärnans plasticiet

Tack för orden. Men jag tror och håller fast vid att många har en alltför romantisk bild av att göra konst som ett resultat av ett 'inspirationsanfall'. Under mina år som konststuderande fick man lära sig att pressa sig även när man inte var i topp - för att hålla processer vid liv, dvs skapa sig rutiner och "just keep on doodling" och "keep on researching", "try it out and see what happens"... Det klart att det finns inspiration bakom, men det är ofta kontinuiteten som är allra viktigast. Annars får inte idéer passera ett flertal filter, rendreras(heter det så på svenska?) och leva som en itterativ process. Det börjar någonstans och hamnar någon helt annanstans i slutet. Idén kan studsa tillbaka till första i mitten av processen och hoppa frammåt igen till ett annat projekt och så där håller det på... Jag vill personligen att mina första tankar skall utvecklas flera gånger om och utmynna i något jag inte kunnat angripa utan en kreativ/konstnärlig process.

Där har vi lite utav kärnan i meningen med att göra konst.

Men, det gäller naturligtvis den idébaserade konsten jag gör. När jag arbetar mer rent visuellt - som tex måleri, är processen inte lika idébaserad och dynamisk alla gånger, utan jag har klart för mig ganska tidigt hur jag vill lägga upp motivet, vilka färger jag vill använda, hur jag skall gå till väga osv. Det arbetet kan ibland kännas extremt primitivt och hantverksmässigt - men det är ofta tjusningen med. Jag vilar när jag målar. Kanske därför så många målar - fortfarande trots allt? Hur brukar det fungera för dig? Jag är nyfiken på hur andra arbetar...

...några ord om Odell

Jag håller verkligen med DN:s kulturchef Maria Schottenius att den verkliga kostnaden i sammanhanget var själva rättsliga åtgärderna och rättegången. Det är faktiskt pinsamt. Och det är ju främst "konstnaderna för skattebetalarna" som "folket" hänger upp sig på. Bra skrivet av Schottenius.
http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/maria-schottenius-domslut-mot-konsten-1.942079

det praktiska

Valen är svåra. Vinet surrar behagligt i min kropp. Skön klyscha för förvirrad konstnär.
Separat plats för skapande eller skapade hemma? Men bara jag får en vrå. Ett bord, en vägg, en hylla, några dukar lutade mot väggen, schyssta högtalare och några lådor. Det är allt.
Men jag kommer allt sakna platsen och min rumskamrat...hur viktigt är det egentligen att gå hemifrån sin bostad? Viktigt för många, men för mig? Vi får se hur det blir.

Hjärnans plasticitet

Lyssnade på P1 vid försenad frukost. Hjärnan. Jag gottar mig. programmet handlade om rutiner och vanor. Jag lever mitt liv i rutiner och gör konst sporadiskt. Går till ateljén sporadiskt. Konsten finns numer inte med i mina dagliga rutiner. Det är sorgligt och jag anklagar ibland mig själv för det. Jag har försökt att introducera "minst en skiss varje dag"-principen. Men det är svårt när det blir liksom påtvingat. Det sägs att vanor utger ca 95% av en människas personlighet. Om jag inte har konsten bland dem 95 så är det ju inte konstigt att jag ibland känner att jag saknar något i mitt liv. Det fina är att man kan ändra vanor, byta ut vanor och att människan automatiskt skaffar sig nya vanor i nya miljöer och situationer. Vi har en väldig förmåga att anpassa oss efter nya situationer. Vill man ändra sina rutiner måste man därmed utsätta sig för helt nya situationer. Aktivt. Och det är väl det som än konstnär ofta gör för att "hitta inspiration".
En ny vana jag dock har vid närmare eftertanke sedan i våras, är att skriva blogg-inlägg på morgonen före eller efter frukost, ofta när jag är ensam hemma. Tankar kring konsten finns alltså trots allt i mina rutiner. Att praktiskt producera konst finns inte i mina rutiner varje dag utan sker då och då. Man kan säga att på så sätt håller jag kreativiteten vid liv trots allt. Det är ju inte så tokigt. Men kanske blir jag därför ganska trött när jag får uppdrag och jobbar intensivt efter dem. Då bryter jag rutiner och måste tillämpa nya varje gång. Blir omkullkastad för några veckor eller dagar. Det krävs mycket flexibilitet och omstrukturering. Samtidigt kan jag känna mig som en ko på grönbete.

Jag röntgade hjärna för ett halvår sedan för problem med huvudvärk. De hittade som tur var inget konstigt. Jag skulle vilja ha den ct-röntgenbilden på min hjärna. Ska ta reda på om man som patient kan få den som en digital jpg eller nåt!

Lekamen

Bläck på papper. Bearbetat i Photoshop CS3.

hårigt

Hårig elefant var det ja..i vintermiljö. Hur var det man målar med akvarell nu igen?

Vad är konst idag?

Är en fråga som jag brukar svar på ungefär såhär;
Samtidskonsten är ofta det som inte går att kategorisera som något annat renodlat med tydlig plats i vårt samhälle och vår tid. Till exempel; inte journalistik- men journalistisk metod. Inte arkitektur- men arkitektliknande, inte cellforskning - men inslag av det, inte film men rörlig bild i annorlunda presentationsform...inte vanligt välgörenhetsprojekt utan ett välgörenhetsprojekt med estetiskt syfte såväl som etiskt och poitiskt...osv...det inte riktigt definierade, det transparanta, broarna, öppningarna..det rekonstruerade.

Gillar

Den sympatiske Joakim Stampe inspirerade mig på Pecha Kucha. Han talade om att ta tillbaka det offentliga rummet och om Sweet Art http://sweetart.blogg.se/ . Jag blev så varm i hjärtat. Hur många gånger har jag försökt förklara för nyfikna att jag mest gör icke-sälj-bar konst? Och varför det är så viktigt - och inte viktigt att enbart tillverka egna objekt (objekt=egenterati) talade Joakim om. Jag har ett leende på läpparna fortfarande sedan han delade med sig av sina tankar och erfarenheter. Jag blir också väldigt glad av att se performance-utövare som är närmare medelålders än average konst-studerande-ålder (oftast kvinnor). Man behöver inte bli tråkigt bara för att man mognar. Tack Joakim för att du påminde mig om det. Joakim Stampe står bakom Live Action http://www.liveaction.se/ som nyligen piggade upp ett trött Göteborg. Jag önskar att jag hade sett mer då, men istället har nu min nyfikehet fått ännu mer näring. Och det är bra. :)

Jag blev väldigt imponerad av Magnus Larssons intelligenta idéer som ni bara måste läsa om (se länken). Hur man vänder det växande ökenproblemet, en miljökatastrof och tragedi till svinsmart arkitektur genom att tillsätta bakterier i sanden om omvandlar sanden till sandsten och därmed hindrar öknen från att ödelägga byar och människor. En arkitektorisk/geologisk/miljötekniskt/konstnärlig igé. WOW! http://bldgblog.blogspot.com/2009/04/sandstone.html

En humoristisk presentation gjordes av en Islänning vid namn Finnur, om hur man kan ha kul på jobbet och göra det tråkiga, administrativa till något roligt med dagens teknik och en massa kreativitet. Möten kan vara så mycket. Vid möten med deras kunder skickas en lista ut med olika aktiviteter och frågan "Vad vill du göra med oss" som tex. Spela minigolf, ta en simtur, picnic m.m. Projektet: Dangerous Minds (with a playful twist): http://www.dangerousminds.se/

Jag blev även berörd av MAP's idéer om att ställa ut konst i lägenheter. Se: http://www.mobileartproduction.se/ De producerar konst på alla möjliga platser i städer och hör och häpna BETALAR KONSTNÄRERNA för det!

Råttor och konstnärer

En av favorittexterna ur Ernst Billgrens 'Vad är konst?':

Varför tål jag inte vissa konstnärer och viss konst?

Kort svar: För att hålla dig frisk

Långt svar: Det har gjorts (osedvanligt grymma) experiment med råttor där man tänder en röd lampa och efter några sekunder får råttan en elektrisk stöt. Efter ett tag blir råttan tokig när den röda lampan tänds och dör.
Men om man ställer in en bur med en anna råtta bredvid den elchocksbehandade råttan så försöker han så fort lampan tänds attackera sin granne. Han skyller sitt obehag på sin granne och får utlopp för sin frustration över obehaget. Denna råtta, som har en fiende, klarar sig bättre och lever mycket längre än den utan.
Man behöver något att skylla på annars dör man, alternativet är att gilla allt och inte uppleba någon konst som är obehaglig, vilket är svårare.

?

Martina gjorde mig trött och Laleh irriterade mig med sitt ofokus. Räkna matte kändes konstigt nog roligare. Jag överraskar mig själv. Räven överraskar grisen. Det är nästan vackert.

Nödbroms

Maj 2009. Skulle fungera ypperligt som måleri. Skall fundera på saken.

Klang

Gillar ljudet av tennis men blir fullständigt uttråkad av att titta på det.

LiveLaleh

All musik hon gör är inte fantastisk, men hon är verkligen magisk live denna kvinna.

SR-sommar

Jag har några darlingar att ta igen i 'Sommar' i P1. Laleh Pourkarim bland annat och så tänker jag strax ladda ned podversionen av förra årets Martina Lowden som är en av de där unga genierna som gör en knäsvag och levande samtidigt. Det är något visst att få lyxa sig med beundransvärda och spännande människors tankar och musikval - precis när man vill. Så mycket information går genom synorganen att man ofta blir mättad. Att istället stirra på en sten, en fågels rutiner eller hur en skiss växer fram på ett naket papper under tiden att näring går in via hörselgångarna tills de mjukt bearbetas i hjärnan - i lagom takt liksom, kan verkligen vara det bästa som finns.

Det som dock slår mig när jag ögnar igenom 'Sommar-arkivet' tre år tillbaka, är hur lite konstnärer som får medverka. Det är mest författare, musiker, journalister, elitidrottare, politiker och filmare. Men få samtidskonstnärer. Jag kan nog närmare bestämt inte hitta en enda. Vad är folkligt undrar man, för jag har fått för mig att detta program är just det - folkligt. Är då inte konstnärerna medräknare? Det är i så fall mycket skrämmande. Jag är nyfiken på hur andra lite mer 'som jag' tänker? De kanske arbetar helt annorlunda.

Den här sommaren har i alla fall verkligen varit en radiosommar. P1 och växter. P1 och kokt potatis. P1 och vattenspridare. Snabbkaffe och svettig handduk.

Pecha Kucha

Tycker att det är ett sådant himla bra initiativ i det lilla Göteborg. Fritt och fräscht med bra grundstruktur. Olika talare från den kreativa sfären bjuds in för att under ett visst antal minuter och ett antal bilder som får exponeras under en bestämd tid. Jag tycket också väldigt mycket om att evenemangen är gratis - så att alla har möjlighet att gå. Ser fram emot onsdages talare. Se: http://www.pecha-kucha.se/

Anna Odell

Äntligen kom kärnan i verket fram. Jag önskar att den här artikeln (DN) http://newsmill.se/artikel/2009/08/07/sanningen-om-vad-som-hande-i-varas hade funnits i utställningen, så man fick följa hennes tankar, förutom de försvar hon lagt till förstås. Hon vill inte göra alltför personlig konst och när hon tillslut gjorde ett högst personligt verk, verkar det som att hon ville förhålla sig objektiv i framställningen - vilket jag tycker blev pannkaka. Från total besvikelse efter att jag sett utställningen samt följt den lama mediala diskussionen, känner jag att verket fick en mening och den sätter igång tankar hos mig. Kanske inte så mycket känslor - men framförallt funderingar.

Något jag tröttnar på är denna fixering vid 'vi vill inte bidra med skattepengar' från de inlägg som gjorts i debatten. Suck! Men ingen fräster, spottar och ifrågasätter med samma ilska om någon super sig redlös och måste åka in och magpumpas. Det är också sjukvård som betalas av våra skattepengar. Oansvarigt my ass det som Anna Odell gjorde. Om metoden är fantastisk vet jag inte riktigt, men hur skulle hon undersöka det hon ville utan att vara med själv? Ett litet plus till dig Anna Odell.

Snö=konst?

"Keep the snowball going before it melts" sade mina lärare vid konstskolan. Jag börjar förstå innebörden av dessa ord. Att hålla skapandeprocessen vid liv. Jag fokuserar på hjärt - och lungräddning nu. Hur hittar jag nya förälskelser och hur skiter jag i lojalitet, tvivel och förakt? Det finns så mycket som är viktigt förutom konsten. Och jag är så trött på ordet 'konst' att jag blir tokig.

Etiketter är farliga. Etiketter som 'konstnär', 'formgivare', 'musiker'. Jag har kallat mig konstnär mot min egen vilja ofta. Och det säger en del. Ett nödvändigt ont? Och det är kanske mest ont nu än nödvändigt. Eller kanske är det just det - absolut nödvändigt? Det tar månadet att kliva in i nya kreativa processer. Och det är svårt att hitta utrymmen för dem i vårt samhälle. Ännu svårare är att ta dem när man väl hittat dem. Övertygelse är det som krävs. Skita i analysen eller gå in i den totalt.. Var jag är just nu vet jag inte riktigt, men någonstans mellan dessa tankar.

Snö är nederbörd i form av iskristaller, enstaka eller sammanfogade, som faller från ett moln^[1] men kan även referera till snö som ligger på marken. (Wikipedia)

Non stop motion

Är sugen på att göra animation...hörde talas om ett program som var enkelt att använda. Jag har ju inte börjat sätta tänderna i Flash ännu. Så nu har jag googlat runt och försöker ladda ned en gratisversion av Stop Motion Studio 1.3.2 X for Mac. Hittade en kul site: www.animatorio.com Animatorio är ett Stop Motion företag. Vänta ni bara!

Illustration för Residence

För er som är intresserade så finns en liten illustration jag gjort för Residence Magazine i senaste numret (5, 2009) på s.132. Artikeln handlar om trädgårdar som substitut för sex...

Salt

...jag minns några rader jag skrev sedan dagar i stäck i trädgårdslandet. Jord under tånaglarna är ett tecken på att man lever. Saknar det redan men saltvattenvindarna på västkusten är mitt paradis på jorden just nu. Landningen har börjat.

Navel

2009-06-27 (ur min skissbok)
Jag kan hitta min egen rytm när jag är ensam. Måste bara finna den när jag är omgiven av andra. Och jag hittade inte botten av min navel förrän jag var 27 år gammal.

Glömskan

Jag bor i kvarteret glömskan. Det ligger på skuggsidan och är en lugn gata intill ett berg. Här får man vara i fred. Det känns viktigt för mig just nu - att få vara i fred. Ateljén har stått och väntat på mig i sex veckor nu och jag är ganska tom och tråkig inuti. Dit ska jag. Och jag skall ta det med ro och lust. Inget annat.

...

Mammut

Har fått i uppdrag att göra en Mammut i Akvarell. Det blir augustigöra.

...

Bagge

'Det lilla extra'

Konstnärer söker det. Hela tiden. Jag har förstått att orden 'mervärde' har förlorat sin ursprungliga betydelse (marxistisk benämning på den del av arbetsprodukten som tillfaller kapitalägaren som profit - enligt Bonniers svenska ordbok) men är nog i folkprat ett uttryck som hamnar nära det jag vill säga. Man söker efter ytterligheter - små och stora. Kanske mest de minimala, men man noterar dess existens och spinner vidare på dem. På ett sätt är man aldrig nöjd. Mer på sin vakt - och man söker. Scannar det ena efter det andra, situation, person, objekt, yttre och inre sinnesstämning, vakar, klurar, granskar, väntar - på något mer. Något man själv producerar - som kommer ur ens eget materialbibliotek av minnen, egenskaper, kunskap och färdighet. Det är som en förbannelse lika mycket som ett måste som kommer ända från det innersta hjärtat.

Robo

Kaffedarr

Idag har jag snedtändning på kaffe; darrig, lätt illamående, yr, hjärtklappning. Men det är vid gott mod jag packar ihop min dator och matlåda och snart beger mig mot ateljén för sista jobbet på illustrationen som jag tänkt skall vara klart på måndag. Helgjobb, men ett roligt sådant!

Blacky