Korpus 33:2

Korpus

Jag kastar mig in i Anatomisk tecknarskola (Könemann 1996) och känner att här vill jag vara ett tag. Det påminner mig om att det vara länge sedan jag tecknade kroki, något som är oerhört utvecklande för ögat och finmotoriken. Ändå måste jag säga att en del färdighet sitter inom mig och det handlar om sätt att locka fram dem på. I dagens undervisning i Fri Konst är det inte mycket teknik utan mest tänk. Vill man lära sig traditionella tecknar - och målartekniker kan man söka sig till skolor som ex. The Florence Academy of Art som finns i både Florence och Mölndal utanför Göteborg. De lär ut enligt de gamla mästarna. Mest handlar det ju om avbilning (och gärna efter levande modell) något som människan aldrig tycks tröttna på. Man behöver inte vara en skicklig avbildare av människokroppen för att göra bra konst, men det underlättar att ha tekniken oavsett människokropp som motiv eller inte.

Men jag tror att man kan öva mycket på egen hand. Jag har alltid varit en ganska skicklig tecknare och minns att jag som liten slukade olika övningsböcker redan som tioåring den mänskliga kroppens proportioner men också ritade jag djur. Om och om igen. Timmarna flydde och jag njöt av att vara i nuet helt absorberad av pennan och papperet samt förlagan. Tiden är den varan som kryper i vuxenlivet - konstnär eller ej. Det bara är så. Just nu funderar jag på att ställa upp tv:n på vinden igen. Orkar jag inte tänka, orkar jag oftast teckna. Orkar jag inte teckna egna visioner, så orkar jag oftast avbilda. Det är avkopplande och en tillfredsställelse att se sin egen utveckling från session till session.

Nu minns jag när jag för några år sedan satte fast en krita på en radiostyrd bil och tecknade på golvet sittandes flera meter ifrån papperet. Ni anar inte hur frustrerade det var att kunna styra - men ändå inte. Reslutatet blev ohyggligt fult och tråkigt eftersom jag hade köpt en lågbudgetbil som mest kunde köra fram och tillbaka men inte så mycket i sidled.

Ut med det gamla!

I min ateljé står en antal proppfyllda pärmar och tidskriftsamlare sedan min tid som konststuderande. Jag har så många gånger tänkt att jag skall gå igenom dessa och fundera över 'vad var det som hände egentligen', men inser att det nog inte kommer hända förrän det närmar sig pensionsåldern. Nu har jag ett liv att fylla innan dess, med betraktelser, research, ord, skisserande, idéer, problemlösning och tankar. Liksom en sliten kulturarbetare behöver förnya sin garderob för att få tillbaka sin värdighet behöver en konstnär sopa banan fri från gamla idéer. Ernst Billgren skrev en gång "gör inte det som du tror är bra, gör det som du får kraft av". Eller som Carin Ellberg sade "titta i internationella konsttidskrifter och se vad som är 'rätt' och gör sedan tvärt om fast på rätt sätt". Hade jag en bra gammal idé borde den ju vara kvar. Om den var dålig har jag förmodligen glömt den redan.

(Skissböckerna gömmer jag däremot aldrig undan)

Ett måste är borta. Söker lust och tåga!

...