Värdighet

Natten var stilla. Jag var alldeles uppriven och berörd av STV:s dokumentär Sluten avdelning (del 2, 2010-03-30) av filmaren Maud Nycander.
Avsnittet handlade bland annat om en asylsökande kvinnan som blivit gruppvåldtagen av poliser i sitt hemland som straff för hennes förbjudna politiska engagemang. Jag är tacksam över att inte få veta några fler detaljer.....
Hon hade sådan kraftig ångest att det var alldeles fruktansvärt att se. Hennes familj ville inte veta av henne i hemlandet - eftersom hon nu var smutsig. Ensam med sin son 9-årige försökte hon nu få tillstånd att stanna i Sverige. Sonen hade också varit apatisk i perioder och mådde fruktansvärt dåligt. Den här kvinnans förtvivlan och personalens maktlöshet över att inte kunna hjälpa henne mer än att försöka lindra hennes psykiska smärtor på plats var så gripande. Hon ville bara ta livet av sig. Hela tiden. Hon gjorde allt för att försöka göra slut på lidandet. Jag tror hon skrek när hon låg fastspänd i sin säng om jag uppfattade det rätt "min kropp är ett lik"...I want to kill myself....I want to kill myself....I don't want to live....
Hon hade ständigt en personal som vakade över henne så att hon inte skulle strypa sig med strumpor, hänga sig i element, skära sig med glas.. Under hennes tid på den psykiatriska avdelningen så fick hon tillslut det sista beskedet att hon skulle utvisas från Sverige och det gick inte att överklaga mer. Det var kört. Jag grät floder. Så fruktansvärt att utvisa en mor och hennes son i sådana skick och sådana dåliga förutsättningar. Jag beundrar personalens arbete så oerhört mycket. Den psykiatern var fantastisk. Alla var otroliga. Och de var så fruktansvärt frustrerade. Att det inte gick att överklaga ett sådant beslut - av humanitära skäl. Det definitiva slutet. Det definitiva helvetet.
Efter en tids behandling kunde hon i alla fall stå upprätt när hon fick reda på att det fanns personer som kunde hjälpa henne att gömma sig i Sverige. Man fick reda på att hon sedan gömdes i en liten by i Norrland, men hade sedan lämnat Sverige.

Det var någonting mycket kraftfullt som utlöstes inom mig. Jag har inte rört min digitala videokamera på ett bra tag nu, men den kom fram i nattens stillhet. Det fanns något där och jag var tvungen att fånga det. Fånga en smärta, i rörelse, inte bara ord, inte bara tankar. Jag utforskade smärtan i mitt ansikte. Kanske den var någon annans. Kanske den var min egen. Men den fanns där och den var stark. Jag lyckades fånga den och även när den sakta sakta släppte. Det var kanske bara en spegling av mig själv, av tiden som innebar föränderlighet? Av min inre tröst. Insikten om att ha det så himla bra egentligen. Jag vet inte. Tiden läker alla sår sägs det. Men det tror jag inte ett dugg på. Inte alla sår. Det är omöjligt. Är såren för djupa kommer de alltid att förbli öppna. Människan klarar inte av vad som helst. Och jag tror heller inte att det är meningen. I så fall skulle de vidrigaste grymheter få fortsätta existera och kanske öka ännu mer - eftersom vi återhämtar oss. Men det gör vi inte alltid. Jag tror inte att våldet ökar överallt i vår värld. Men det kanske består och det är för mig en gåta att det kan få göra det. Enormt mycket våld har trots allt upphört om man ser tillbaka några hundra år, men man kan även se det på det sättet att det fortsätter och får andra uttryck ännu idag. Jag vill ändå tro att det inte har blivit värre. Att slaveriet inte ökat, att alltfler kvinnor får starkare postitioner i många kulturer där hon inte tidigare haft det, att tortyr inte accepteras så som det gjordes förr. Dock finns allt detta fruktasvärda. Folkmord sker ännu idag. Känslan av vanmakt är förödande. Men jag vill inte tro att det groteska våldet ökar. Jag talar ur mitt hjärta kanske allra mest nu, men jag försöker att se världen i sin helhet och inte stänga mina sinnen inför sanningar. Fakta ja, vad är det som når fram till oss och vad gallras ur egentligen? Jag tror att mycket skildras på det mest ärliga sätt genom litteraturen och konsten, musik och film. Där blottas smärtan, där ruskas det om och där finns nyanserna. Därför är konsten SÅ JÄVLA VIKTIG! Kan ni förstå det era jävla puckon som inte vill satsa på kultur i det här samhället. Jävla nyttosamhälle-psykos. Oj vad jag blir upprörd nu. Men jag är bara ärlig.

Den Amerikanske konstnären Bill Viola använder sig av rörlig bild som sitt främsta medium. Jag såg en installation (tror det var i London) för några år sedan där han hade porträtterat skiftningar i ansikten hos ett antal skickliga skådespelare. De visades i ultra-slow-motion så att man som åskådare inte märkte NÄR skiftningen skedde utan som om att man såg ett avslappnat ansikte först som 'helt plötsligt' var förtvivlat trots att man hela tiden uppmärksamt titta på det utan att märka 'transportsträckan dit'. Det var faschinerande. Att sakta ned dokumentation blottar nyanser man annars inte ser. Bill Viola är ibland lite too much med sina concept, svulstiga Lcd/plasmaskärmar med religiösa dekonstruktioner, användande av grundelement och hyllning till människan, men vissa av hans verk är riktig magiska. Han har ju även använt kyrkor som utställningslokal/galleri på ett synnerligen skickligt sätt. Jag tycker mycket om tanken. Kyrkor passar utmärkt för att ha videoinstallationer/projektioner i. Ljuder förvrängs eller förstärks ofta av materialet och arkitekturen. Byggnaden i sig skapar en respekt, en stämning och eftertanke - även för den icke-troende.

Under en av Göteborgs Internationella filmfestivaler(ett par år sedan) såg jag stumfilmer med musik till i Domkyrkan och det var helt fantastiskt. Vi satt där på kyrkobänkarna tysta som möss och var alldeles uppslukade av skiftningarna i ljuset, skuggorna som vandrade och de gamla knackiga filmerna som skapats för så länge sedan. De är ju för sjutton nästan hundra år de där stumfilmerna. Fortfarande berör de åskådaren och ställer frågor till oss, blottar kreativa processer och tekniska begränsningar men även stor skicklighet.

Jag tänker på den där kvinnan och hennes son och ber en stilla bön inom mig (trots att jag för tillfället kallar mig agnostiker) att hon har fått en värdig tillvaro. Att hon är omgiven av människor som respekterar henne och vill henne väl. För bara hennes existens gör henne värd att älskas - som hon älskar sitt eget barn.

Bill Viola