...om en konstnärinna. Björkpojkens mor. Dokumentär från P1 1998, som nu går att lyssna på i repris.Jag tror att denna kvinna, denna fantastiska konstnärinna aldrig fick en diagnos, men frågan är om hon hade levt sitt liv på ett lyckligare sätt om hon fått en. Hon var nog i gränslandet till den schizotypa. Samhället tvingas oss att leva efter en norm och ideal som ofta inte överrensstämmer med människans individuella behov och egenheter som ofta "suddas bort" under uppväxten och särskilt under vuxenlivet.
Den här kvinna satte sig att dö som en indian och frös ihjäl. Med vilja. Och då var hon uppenbarligen inne i en djup depressiv fas. Hennes liv var lika brokigt som hon själv. Hon var en undersökande konstnär som ville upplysa lika mycket som hon ville förstå världen. Och konsten var hennes språk.
Varför är det så att bara unga människor får arbeta med performance och social konst. Är man gammal - betraktas man som en galenpanna när man interagerar med människor i staden i ett konstnärligt syfte. Detta är mycket sorgligt. Gamla människor med så mycket visdom - borde göra konst ute i samhället. Vad fint det vore om fler hade verktyg till det. Vad mycket spännande frågor som skulle lyftas och vad många barriärer som skulle brytas - generationsklyftor som kunde suddas ut. Pensionärer som dessutom har tiden och på så sätt friheten. Jakten på tiden, det är den som vi konstnärer har gemensamt, så som vi kombinerar brödjobb med det som vi brinner för egentligen. Tiden räcker sällan till - till de projekt som många gånger kräver år av undersökande för att hitta kärnor och beröringspunkter.
Konstnärinnan, Trollsländan som hon kallade sig, hade en karl som ställde upp för henne, till 100 % under hennes sista levnadsår. Han verkar vara en sådan varm och klok person - som accepterade henne precis som hon var. Antagligen för att han själv levt ett hårt liv utanför samhällets normer. Åh vilken vacker dokumentär. Den bästa jag hört på länge.
Inlägg
