Hester Reeve är filosof med performance art som verktyg för att förmedla sina idéer och skänka världen stora frågor och fantastiska konstverk. Hester introducerade mig till begreppet Live Art. Live art kräver mänsklig närvaro. Hon talade ofta om mötet mellan konstnären och deltagaren(åskådaren). Jag upplevde detta underInternational festival of live art, scotland som är en fantastisk frossa i performance konst idag. Sverige skulle jag vilja säga är fullständigt ruttet när det gäller denna konstform. VAR ÄR DEN?Ibland kunde hon fullständigt bojkotta samtidskonsten som bara tycktes vara en illusion, för att sedan flera år senare inse det faktum att hon höll på att driva ett ännu ett konstprojekt.
Den tanken har jag vilat i många gånger. Vi blev skolade av våra lärare att man måste "keep the snowball going before it melts" och så fort jag inte skissat på månader eller ställt ut på ett år har jag många gånger haft känslan av att "nu är det kört, nu är jag inte längre konstnär". Jag förstår verkligen vad de menar, att för att kommunicera med den yttre världen krävs hårt arbete, att hålla sig uppdaterad och driva sig framåt hela tiden. Inte fastna, utvecka sina koncept "kill your darlings sometimes" och våga gå upp i större format, dekonstruera andras verk, byta tekniker, ifrågasätta sitt uttryck. Ifrågasätta sitt kontext. Arbetar man med konsthantverk eller med samtida konst? Detta kan vara en syrlig och tuff fråga. Om man frågar Ernst Billgren skulle jag tro att han skulle svara att det är väl skit samma? Men att arbeta samtida skulle jag vilja säga är att arbeta idébaserat.
"D" som i "Derrida"
Jag kommer aldrig att glömma hennes föreläsning (tror det var år 2002 eller 2003) i Carlisle (när jag läste Fine Art på Cumbria University) om den kluriga filosofen Derrida.
Så här gick det till. Man kom in i den trånga föreläsningssalen, en barack som påminde om en liten källarlokal med en massa spindar och som vars syre försvann under de första tio minuterna när kursarna satt samlade. Det var lågt i tak och Hester som då var en av gästföreläsarna i filosofi/contemporary art var en ståtlig kvinna på som jag minns det ca 180 centimeter. Man väntade med spänning undrandes i vilken uppenbarelse hon skulle visa sig då hon ena dagen kunde strosa in i en lila stor krinolinklänning och andra dagen i ett blåställ med en oljig keps, en annan gång i strikt svart kritstreck-randig kostym - eller kanske i en pinuppklänning. Allt var möjligt. Hon skapade en förväntansfull stämning utan att vara där.
Den här dagen har jag för mig att hon var svartklädd.
Den här dagen har jag för mig att hon var svartklädd.
Hon gick tyst in, några minuter sen och började pilla med något, prassla med ett stort pappersark och krångla med en tejprulle. Hon tog papperet och formade det till en jättelik strut som hon kluddade ett stort rött "D" mitt på framsidan för att sedan sätta den mitt på huvudet. Många i salen fnissade. Hon gjorde allt detta utan att visa något tecken på att det hon höll på med var komiskt. Det gjorde det ännu roligare. Pappersstruten halkade åt sidan titt som tätt. Obesvärat började hon sitt speach med att förklara att detta
"D" står för Derrida, en svår filosof - så D:et står för "difficult", för "Derrida" och för "deconstruction" - och för "dumb"(korkad).
4 st "D" alltså. I Storbritannien hade de en liknande tradition som vi had med en dumstrut (Dumbse's hat) när man gjorde bort sig och skulle ställa sig i skamvrån (fy fan vilken fruktansvärd uppfostringsmetod). Eftersom den lilla föreläsningssalen var mycket låg i tak så stötte den dessutom emot en takbjälke så att den hamnade på sniskan. Hon puffade lugnt upp den igen utan att röra någon min. Hon förklarade att
"ibland finns det stunder då man som föreläsare känner sig fullständigt dum och okunnig och man undrar hur man sjutton skall förmedla kunskap som man själv inte fattar. Igår var den sådan dag så jag tycker att jag idag förtjänar en Dumse's hat. Jag förstår mig inte på Jacques Derrida särskilt bra själv men jag skall försöka ge er en introduktion så gott jag kan. "
...och så förklarade hon varför hon tyckte att han var så svår, vad han menade med deconstruction och vem han var och hans resonemang kring tidsbegreppet.
Ska jag vara ärlig minns jag idag inte så värst mycket av själva Derrida's resonemang, men som en föreläsare ska, väckte hon en nyfikenhet för denna filosof på ett smart och humoristiskt sett men en liten live-auktion i en syrefattig föreläsningssal. Och en föreläsares uppgift är väl att ge en introduktion, en ram, så att man på eget bevåg senare kan förkovra sig ytterligare om intresse finns. Filosofi kräver grundkunskaper och tålamod och TID. Jag är fortfarande nyfiken på Derrida och kanske jag är mogen nog idag med en lite grundkunskap i klassisk filosofi samt modeller för mänskligt tänkande (30 p), nästan tio år senare - att ge mig på Derrida. Jag tror banne mig att jag skall göra det!
Se även:
Inlägg
