Perceive

Avträde

Live Action Göteborg '09

Härligt, nu brakar det loss i staden och på Världskulturmuseet i några dagar. Jag vill se Elin Wikström såklart som är en av Sveriges mest spännande performance konstnärer. Det är dessutom gratis, vilken lyx!

Live Action Göteborg '09

Korpus 33:2

Korpus

Jag kastar mig in i Anatomisk tecknarskola (Könemann 1996) och känner att här vill jag vara ett tag. Det påminner mig om att det vara länge sedan jag tecknade kroki, något som är oerhört utvecklande för ögat och finmotoriken. Ändå måste jag säga att en del färdighet sitter inom mig och det handlar om sätt att locka fram dem på. I dagens undervisning i Fri Konst är det inte mycket teknik utan mest tänk. Vill man lära sig traditionella tecknar - och målartekniker kan man söka sig till skolor som ex. The Florence Academy of Art som finns i både Florence och Mölndal utanför Göteborg. De lär ut enligt de gamla mästarna. Mest handlar det ju om avbilning (och gärna efter levande modell) något som människan aldrig tycks tröttna på. Man behöver inte vara en skicklig avbildare av människokroppen för att göra bra konst, men det underlättar att ha tekniken oavsett människokropp som motiv eller inte.

Men jag tror att man kan öva mycket på egen hand. Jag har alltid varit en ganska skicklig tecknare och minns att jag som liten slukade olika övningsböcker redan som tioåring den mänskliga kroppens proportioner men också ritade jag djur. Om och om igen. Timmarna flydde och jag njöt av att vara i nuet helt absorberad av pennan och papperet samt förlagan. Tiden är den varan som kryper i vuxenlivet - konstnär eller ej. Det bara är så. Just nu funderar jag på att ställa upp tv:n på vinden igen. Orkar jag inte tänka, orkar jag oftast teckna. Orkar jag inte teckna egna visioner, så orkar jag oftast avbilda. Det är avkopplande och en tillfredsställelse att se sin egen utveckling från session till session.

Nu minns jag när jag för några år sedan satte fast en krita på en radiostyrd bil och tecknade på golvet sittandes flera meter ifrån papperet. Ni anar inte hur frustrerade det var att kunna styra - men ändå inte. Reslutatet blev ohyggligt fult och tråkigt eftersom jag hade köpt en lågbudgetbil som mest kunde köra fram och tillbaka men inte så mycket i sidled.

Ut med det gamla!

I min ateljé står en antal proppfyllda pärmar och tidskriftsamlare sedan min tid som konststuderande. Jag har så många gånger tänkt att jag skall gå igenom dessa och fundera över 'vad var det som hände egentligen', men inser att det nog inte kommer hända förrän det närmar sig pensionsåldern. Nu har jag ett liv att fylla innan dess, med betraktelser, research, ord, skisserande, idéer, problemlösning och tankar. Liksom en sliten kulturarbetare behöver förnya sin garderob för att få tillbaka sin värdighet behöver en konstnär sopa banan fri från gamla idéer. Ernst Billgren skrev en gång "gör inte det som du tror är bra, gör det som du får kraft av". Eller som Carin Ellberg sade "titta i internationella konsttidskrifter och se vad som är 'rätt' och gör sedan tvärt om fast på rätt sätt". Hade jag en bra gammal idé borde den ju vara kvar. Om den var dålig har jag förmodligen glömt den redan.

(Skissböckerna gömmer jag däremot aldrig undan)

Ett måste är borta. Söker lust och tåga!

...

Eminism/feminism?

Tracey Emin. Hyllad brittisk 'trash konstnär' som i sitt arbete endast utgår ifrån sig själv. Autobiografisk konst kallas det hon gör. Hon är kaxig som få och har länge använt sig av typiskt traditionellt kvinnliga uttryck som broderi och sömnad - men budskapen är de motsatta. Total kvinnlig sexuell frihet och öppenhet är en röd tråd i hennes verk. Man har dock länge diskuterat om hennes konst är feministisk eller bara eministisk (narcissistisk)?

Britterna tycks gilla henne i alla fall. Kanske hennes mest kända verk är 'My bed' där hon under en tidsbegränsad period ställde in en säng (som hon också 'levde i ) i Tate Gallery och avslöjade det mest intima i form av både objekt, destruktivt beteende men också med en sådan total uppriktighet. Det är nog därför hon är så 'folkkär' bland de blekfeta britterna.

Något som är lite intressant är att britterna står för den största konsumtionen av sexleksaker i hela världen. Och då är det fortfarande en kultur där kvinnor inte ens vågar byta om inför varandra när de går till träningslokalen.


Läs mer om Tracey Emin i The Guardian

Tabaimo

Tabaimo är en ruskigt skicklig animatör och tecknare med känsla för det spatiala. Nu är utställningen slut på Moderna Museet för i år men håll utkik efter denna kvinnliga konstnär som fängslar visuellt och provocerar innehållsmässigt.

http://www.modernamuseet.se/v4/templates/template3.asp?id=4067

The Paradise Institute

Jag måste berätta om ett oförglömligt verk jag såg i Berlin för några år sedan. Janet Cardif och George Bures Miller heter dom som gjort denna fantastiska installation. Canadensaren Cardif är framför allt ljudkonstnär och arbetar mycket med soundscapes (ljud-rumslighet).

Först fick man gå in i en liten barackliknande byggnad mitt i galleriet, som inte såg mycket ut för världen. Men direkt när man kom in fick man känslan av en salong med dessa röda fåtöljer och en scen framför dig. Det hårresande var att scenen man såg framför sig var pytteliten och alla stolar där framför i miniatyr – men så skalenligt konstruerat att man var tvungen att böja sig fram och känna på stolarna – om de var små eller det var en ‘avgrund’ framför sig. Man förstod att de inte kunde ha byggt ett stup rakt ned mitt i galleriet men ändå blev det en sådan illustion för ögat.

Så man gick in och satte sig. På varje plats fanns ett par hörlurar. Sedan började en ganska kuslig film på lilla scenen. Jag minns inte handlingen helt men de hade lyckats fånga ett febrigt tillstånd, där man svävar i ett slags pendlande mellan verklighet och obehagsdrömmar. Det var ett hus som brann, en skadad man som vårdades av en utmanande kvinna. Deras relation var diffus. Kanske var hon hans vårdare, älskarinna eller hans förbjudna åtrå...? Det var en väldigt laddad stämning i filmen. Men det var en otrolig sensation när man inser att det pågår ett spel omkring dig som åskådare med. Det är här soundscapes kommer in. Så rysligt bra gjort att jag vred och vände förvirrat på huvudet flera gånger. Man hörde dörren öppnas från ingången och en kvinna som viskande ursäktade sig att hon var sen, andra prasslande ljud av någon som åt popcorn lite snett bakom till vänster, en annan som harklade sig och någon annan som viskande undrade om han undrar om han verkligen kom ihåg att stänga av spisen…alla dessa ljud var så intima och då man trodde att någon pratade med mig på riktigt så vred man nervöst på huvudet och fick ofta ögonkontakt med en annan åskådare på raden som såg lika förvånad ut som jag själv antagligen, då jag inser att ljuden inte alls är exakt de samma för oss alla som sittter där. När jag tyckete mig bli tilltalad av en person till vänster, blev personen som faktiskt satt till vänster tilltalad av någon typ snett till höger så att denne tittade förvånat på mig/bakom mig!? SÅ HIMLA HÄFTIGT!

Alla dessa mycket intima intryck, vardagsmummel mellan människor och samtidigt den drömlika – febriga filmen som liksom bär på en gåta? Du kan ju föreställa dig vilken explosion av sinnesintryck på en och samma gång. Jag var alldeles omskakad när jag gick ut därifrån.

Efterråt hade jag en så stark känsla av att endast konsten kan skapa sådana här fantastiska uppleveler och förmedla berättande på flera nivåer samtidigt. Beröra som inget liknande. Jag kommer aldrig aldrig att glömma ‘känslan’ av det här verket. Den är svår att förklara, men en guldgruva i mitt minne. Alla människor skulle få chans att se ett sådant verk och särskilt skeptiker till samtidskonst. De skulle inte fundera en sekund på om ‘är det här konst?’ utan bara översållas av intryck, den imponerande estetiken, tekniken, illusioriska och damatik. Frågan är om jag kommer att uppleva ett häftigare konstverk i mitt liv – och om jag inte gör det, så är jag bra nöjd ändå!

Konstnärernas gemensamma webbsida:
http://www.cardiffmiller.com

Kroppskännedom

Min konst har ofta handlat om den mänskliga kroppen och dess kapacitet – mest fysiskt egentligen. Jag har aldrig fördjupat mig i kroppen rent organiskt och anatomiskt. Nu känner jag mig nyfiken på kroppens inre organ. För jag vet knappt någonting om tex det oerhört komplexa och fantastiska endokrina systemet. Jag är nyfiken på hur det fungerar och hur det visuellt kan illustreras?

Mural

for Leidie Misterie

…any piece of artwork painted directly on a wall, ceiling, or other large permanent surface http://en.wikipedia.org/wiki/Mural