Jag tycker inte om mystifieringen av konsten och konstnären

Jag är emot de påståenden att man måste må bra för att kunna göra konst, men man måste kunna ta initiativ och ta sig friheten att ägna idéer och impulser tid. Man måste helt enkelt vara ganska självisk. Kanske därför är konstnärer ofta som mest produktiva i tidig vuxen ålder och senare i livet när inte familjen är i fokus. Att gå in i processer och följa dem hela vägen ut är krävande för både konstnären och dess omgivning. Många blir därför ensamvargar. Grubblande med ena foten i smeten och den andra i en objektiv iakttagande värld där idéer kan få växa och möta människor i något som slutligen kan kallas konst.

I helgen var jag på en fest där jag träffade många nya människor och fick utsättas för presentationsritualerna...'vad jobbar du med?' 'Vad gör du för konst?' 'Kan man leva på det...?'
Nej, jag menar inte att det bara var jobbigt och negativt men det är onekligen krävande att stå och förklara 'varför' man gör det man gör. Ändå upplever jag att de flesta blir nyfikna och intresserade och att jag som konstnär, är lite exotisk i andras ögon. För dom är det oftast positivt (är signalerna de sänder i alla fall) men inte alltid för mig. Jag tycker inte om mystifieringen av konsten och konstnären. Men jag kan heller inte i ett 'försvarstal' på fem minuter förklara 'varför' jag gör konst och på ytterligare fem minuter förklara vad min konst handlar om. För mer än fem minuter är lite långt när det gäller mingleprat och avväpning.Tid är vad konsten kräver och tiden är vad vi har för lite av - i möten med människor och med konstnärliga idéer.