Jag måste berätta om ett oförglömligt verk jag såg i Berlin för några år sedan. Janet Cardif och George Bures Miller heter dom som gjort denna fantastiska installation. Canadensaren Cardif är framför allt ljudkonstnär och arbetar mycket med soundscapes (ljud-rumslighet).
Först fick man gå in i en liten barackliknande byggnad mitt i galleriet, som inte såg mycket ut för världen. Men direkt när man kom in fick man känslan av en salong med dessa röda fåtöljer och en scen framför dig. Det hårresande var att scenen man såg framför sig var pytteliten och alla stolar där framför i miniatyr – men så skalenligt konstruerat att man var tvungen att böja sig fram och känna på stolarna – om de var små eller det var en ‘avgrund’ framför sig. Man förstod att de inte kunde ha byggt ett stup rakt ned mitt i galleriet men ändå blev det en sådan illustion för ögat.
Så man gick in och satte sig. På varje plats fanns ett par hörlurar. Sedan började en ganska kuslig film på lilla scenen. Jag minns inte handlingen helt men de hade lyckats fånga ett febrigt tillstånd, där man svävar i ett slags pendlande mellan verklighet och obehagsdrömmar. Det var ett hus som brann, en skadad man som vårdades av en utmanande kvinna. Deras relation var diffus. Kanske var hon hans vårdare, älskarinna eller hans förbjudna åtrå...? Det var en väldigt laddad stämning i filmen. Men det var en otrolig sensation när man inser att det pågår ett spel omkring dig som åskådare med. Det är här soundscapes kommer in. Så rysligt bra gjort att jag vred och vände förvirrat på huvudet flera gånger. Man hörde dörren öppnas från ingången och en kvinna som viskande ursäktade sig att hon var sen, andra prasslande ljud av någon som åt popcorn lite snett bakom till vänster, en annan som harklade sig och någon annan som viskande undrade om han undrar om han verkligen kom ihåg att stänga av spisen…alla dessa ljud var så intima och då man trodde att någon pratade med mig på riktigt så vred man nervöst på huvudet och fick ofta ögonkontakt med en annan åskådare på raden som såg lika förvånad ut som jag själv antagligen, då jag inser att ljuden inte alls är exakt de samma för oss alla som sittter där. När jag tyckete mig bli tilltalad av en person till vänster, blev personen som faktiskt satt till vänster tilltalad av någon typ snett till höger så att denne tittade förvånat på mig/bakom mig!? SÅ HIMLA HÄFTIGT!
Alla dessa mycket intima intryck, vardagsmummel mellan människor och samtidigt den drömlika – febriga filmen som liksom bär på en gåta? Du kan ju föreställa dig vilken explosion av sinnesintryck på en och samma gång. Jag var alldeles omskakad när jag gick ut därifrån.
Efterråt hade jag en så stark känsla av att endast konsten kan skapa sådana här fantastiska uppleveler och förmedla berättande på flera nivåer samtidigt. Beröra som inget liknande. Jag kommer aldrig aldrig att glömma ‘känslan’ av det här verket. Den är svår att förklara, men en guldgruva i mitt minne. Alla människor skulle få chans att se ett sådant verk och särskilt skeptiker till samtidskonst. De skulle inte fundera en sekund på om ‘är det här konst?’ utan bara översållas av intryck, den imponerande estetiken, tekniken, illusioriska och damatik. Frågan är om jag kommer att uppleva ett häftigare konstverk i mitt liv – och om jag inte gör det, så är jag bra nöjd ändå!
Konstnärernas gemensamma webbsida:
http://www.cardiffmiller.com
Inlägg
