Svar till kommentar om hjärnans plasticiet

Tack för orden. Men jag tror och håller fast vid att många har en alltför romantisk bild av att göra konst som ett resultat av ett 'inspirationsanfall'. Under mina år som konststuderande fick man lära sig att pressa sig även när man inte var i topp - för att hålla processer vid liv, dvs skapa sig rutiner och "just keep on doodling" och "keep on researching", "try it out and see what happens"... Det klart att det finns inspiration bakom, men det är ofta kontinuiteten som är allra viktigast. Annars får inte idéer passera ett flertal filter, rendreras(heter det så på svenska?) och leva som en itterativ process. Det börjar någonstans och hamnar någon helt annanstans i slutet. Idén kan studsa tillbaka till första i mitten av processen och hoppa frammåt igen till ett annat projekt och så där håller det på... Jag vill personligen att mina första tankar skall utvecklas flera gånger om och utmynna i något jag inte kunnat angripa utan en kreativ/konstnärlig process.

Där har vi lite utav kärnan i meningen med att göra konst.

Men, det gäller naturligtvis den idébaserade konsten jag gör. När jag arbetar mer rent visuellt - som tex måleri, är processen inte lika idébaserad och dynamisk alla gånger, utan jag har klart för mig ganska tidigt hur jag vill lägga upp motivet, vilka färger jag vill använda, hur jag skall gå till väga osv. Det arbetet kan ibland kännas extremt primitivt och hantverksmässigt - men det är ofta tjusningen med. Jag vilar när jag målar. Kanske därför så många målar - fortfarande trots allt? Hur brukar det fungera för dig? Jag är nyfiken på hur andra arbetar...