24 september 2009

Trollsländan

...om en konstnärinna. Björkpojkens mor. Dokumentär från P1 1998, som nu går att lyssna på i repris.

Jag tror att denna kvinna, denna fantastiska konstnärinna aldrig fick en diagnos, men frågan är om hon hade levt sitt liv på ett lyckligare sätt om hon fått en. Hon var nog i gränslandet till den schizotypa. Samhället tvingas oss att leva efter en norm och ideal som ofta inte överrensstämmer med människans individuella behov och egenheter som ofta "suddas bort" under uppväxten och särskilt under vuxenlivet.

Den här kvinna satte sig att dö som en indian och frös ihjäl. Med vilja. Och då var hon uppenbarligen inne i en djup depressiv fas. Hennes liv var lika brokigt som hon själv. Hon var en undersökande konstnär som ville upplysa lika mycket som hon ville förstå världen. Och konsten var hennes språk.

Varför är det så att bara unga människor får arbeta med performance och social konst. Är man gammal - betraktas man som en galenpanna när man interagerar med människor i staden i ett konstnärligt syfte. Detta är mycket sorgligt. Gamla människor med så mycket visdom - borde göra konst ute i samhället. Vad fint det vore om fler hade verktyg till det. Vad mycket spännande frågor som skulle lyftas och vad många barriärer som skulle brytas - generationsklyftor som kunde suddas ut. Pensionärer som dessutom har tiden och på så sätt friheten. Jakten på tiden, det är den som vi konstnärer har gemensamt, så som vi kombinerar brödjobb med det som vi brinner för egentligen. Tiden räcker sällan till - till de projekt som många gånger kräver år av undersökande för att hitta kärnor och beröringspunkter.

Konstnärinnan, Trollsländan som hon kallade sig, hade en karl som ställde upp för henne, till 100 % under hennes sista levnadsår. Han verkar vara en sådan varm och klok person - som accepterade henne precis som hon var. Antagligen för att han själv levt ett hårt liv utanför samhällets normer. Åh vilken vacker dokumentär. Den bästa jag hört på länge.

Länk till programmet


Go digital!

Min wacomplatta är nedpackad sedant drygt en vecka och nu börjar jag sakna den på allvar. Först skall jag få ordning på en stol och ett bord, sen skall jag smälla upp min macbook-älskling med tillhörande ritplatta - och sätta igång!

www.wacom.com

20 september 2009

Glassmycke

...som min vän Irina My har gjort. Det är som jag förstod gjort till största delen av Laboratorieglas och därför extra slitstarkt. Jag ser fram emot att se mer av henns glassmycken - så fort hon får ordning på gasen och allt vad det innebär att forma laboratorieglas i sin ateljé.

www.irinamylindqvist.se

SU-EN Butoh Company

Sällan har en föreställning berört mig så mycket och påverkat min egen kropp, som en rent fysisk upplevelse, som föreställningen 'Luscious' på Dansens hus i Sthlm'. Många stunder blev jag så rastlös att jag var tvungen att hitta på en strategi för att hålla mig kvar i stolen (fast stolarna var väldigt obekväma också). Men det fanns ögonblick när det var smärtsamt vackert och jag fick tungt att andas av skönheten och förvirringen - för att mina sinnen aktiverades på ett sätt jag inte är van vid. Med bakgrund som dansare (inte professionell) finns det särskilda 'knappar som startar igång mig' när jag går på dansföreställningar. En sak som jag saknade var stunder då gruppen var fullständigt förenad (koreografiskt) i rörelsen. Den individuella skillnaden arbetas inte bort inom butohn. Och det är fint i sig förstås, men som åskådare tycker jag att det kan vara magiskt att se just växlingarna mellan individ och gruppdynamik. Den saknades här, även om det mest komiska numret med vingflaxande rörelser och insekts-imitationsliknande var superb med allt som pågick i nästan transparenta lager på scenen och kommunikationen mellan dansarna var intensiv.

Det var såsigt långsamt ibland, men så tänker jag att Butohn arbetar emot nästan allt som är just det samtida urbana Japanska samhället och det västerländska - tempot. Och därför vill jag ge butohn en chans och de det - tid. Nu är det också så att en av mina närmsta vänner var med i den här föreställningen och skall få vara med i kompaniet i fortsättningen. Och DET skall bli grymt spännande att följa!

SU-EN Butoh Company

16 september 2009

Lättnad

Om jag blundar, tåras mina ögon av lättnad över att existera.

13 september 2009

Mansdräkt?

kostym
1 byxa och kavaj, mansdräkt, dress, klädsel, habit, svid, rigg, garderob 2 hel klädedräkt, dräkt, utstyrsel; teaterdräkt, maskeraddräkt

(synonymer.se)

12 september 2009

Ego


Synonymt med 'hobby'

fritidssysselsättning, sysselsättning på fritiden, favoritsyssla, tidsfördriv, sidointresse, biintresse, specialintresse, vurm
Synonymt med infantil:

barnslig, outvecklad, omogen, pueril, naiv
(synonymer.se)

Fortfarande ställer jag mig frågande till konsten, vilken roll den har i mitt liv. Kanske jag borde rikta mig mer mot det andra som fått desto större. Vad skall jag kalla mig? Jag är utövande konstnär, men lever inte på min verksamhet. Jag vill förhålla mig outvecklad för att utvecklas med stor motor och liten ratt, så att jag kan låta mig överraskas av nya stigar och uttryck, samtidigt som jag avfärdar det naiva och innehållslösa. Jag vill låta det sippra över men söker hela tiden kontroll. Kontroll, konstroll...kontroll, konstroll. Orden är väldigt lika.

Är det en identitetskris jag har? Kanske besvikelsen - inte över kultursektorn, men över min övertygelse att konsten är mitt första språk är för stor för att gå obemärkt förbi. Och varför denna fixering egentligen att sätta ord på vad jag är och vad jag gör? Men trots allt nöter vi varandras identiteter mot varandra i det som kallas kommunikation och interaktion. Och där står jag ibland och inte vet. Det frustrerar mig. Jag vet mina mål och vägen dit är just nu min reella identitet. Men det är ju mer komplext än så - eller?

11 september 2009

Fixelifix

Mixter, joxa, pyssel - kneg. Allt jag gör är stor-jäs-deg. Göra göra, spetsa öra. Det som vart är det som for.

Återstår är de som gnor...


05 september 2009

Kartongliv

Det är kul att paketera sina ägodelar i kartongform. Som att spela Tetris. Hjärndött fast lagom stimulerande och blandat med förväntan. Det sker också ett urval, en utrensning och sedan kanske igen ett urval och så en väntanpaketering, ifall man ändrar sig, som hamnar i ett förråd. Där de står statiskt och otåligt väntar på att få bli spelade.

Det har varit en del flyttar i den här staden, men det är skönt att möblera om sin tillvaro på mer sätt än vardagsrummet. En hel del bitar skall falla på plats, men en del bitar är också behagligt på plats och till för att utforskas. Jag känner mig lyckligt lottad.

02 september 2009

Svar till kommentar om hjärnans plasticiet

Tack för orden. Men jag tror och håller fast vid att många har en alltför romantisk bild av att göra konst som ett resultat av ett 'inspirationsanfall'. Under mina år som konststuderande fick man lära sig att pressa sig även när man inte var i topp - för att hålla processer vid liv, dvs skapa sig rutiner och "just keep on doodling" och "keep on researching", "try it out and see what happens"... Det klart att det finns inspiration bakom, men det är ofta kontinuiteten som är allra viktigast. Annars får inte idéer passera ett flertal filter, rendreras(heter det så på svenska?) och leva som en itterativ process. Det börjar någonstans och hamnar någon helt annanstans i slutet. Idén kan studsa tillbaka till första i mitten av processen och hoppa frammåt igen till ett annat projekt och så där håller det på... Jag vill personligen att mina första tankar skall utvecklas flera gånger om och utmynna i något jag inte kunnat angripa utan en kreativ/konstnärlig process.

Där har vi lite utav kärnan i meningen med att göra konst.


Men, det gäller naturligtvis den idébaserade konsten jag gör. När jag arbetar mer rent visuellt - som tex måleri, är processen inte lika idébaserad och dynamisk alla gånger, utan jag har klart för mig ganska tidigt hur jag vill lägga upp motivet, vilka färger jag vill använda, hur jag skall gå till väga osv. Det arbetet kan ibland kännas extremt primitivt och hantverksmässigt - men det är ofta tjusningen med. Jag vilar när jag målar. Kanske därför så många målar - fortfarande trots allt? Hur brukar det fungera för dig? Jag är nyfiken på hur andra arbetar...

01 september 2009

...några ord om Odell

Jag håller verkligen med DN:s kulturchef Maria Schottenius att den verkliga kostnaden i sammanhanget var själva rättsliga åtgärderna och rättegången. Det är faktiskt pinsamt. Och det är ju främst "konstnaderna för skattebetalarna" som "folket" hänger upp sig på. Bra skrivet av Schottenius.
http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/maria-schottenius-domslut-mot-konsten-1.942079