(36:e frågan i Ernst Billgrens 'Vad är konst') Såhär lyder hans svar:
Kort svar:
Genom att gå vilse
Långt svar:
Fördelen med att inte veta vart man ska är att man inte kan gå åt
fel håll. Det är först när man har bestämt vart man är på väg som man kan gå vilse. Problemet är att inte folk går fel utan att man utgår från det man vet. En man stod under en gatlykta och letade efter sin nyckel som han tappat. En förbipasserande hjälpte honom att leta under lyktan, men efter en kvart frågade han var mannen hade tappat nyckeln. "Den tappade jag i skogen" svarade han. "I skogen? Varför letar du då här under lyktan?" "Jo, för att här är det ljust", svarade mannen.
Jag vet inte om det var Billgren som skrev det genialiska om att ha en stor eller liten ratt respektive motor när man gör konst, men den liknelsen brukar jag tänka på då och då när jag känner mig antingen novis eller för "styrd" av mitt mål. När man är okunnig/nybörjare inom något brukar man ofta ha en stor motor men däremot en ganska liten ratt. Slumpen kan få avgöra mycket, impulser får utrymme och känslor med. Sedan, när man kan betrakta sig som lärd, kan man ge sig sjutton på att motorn sinar och man börjar sukta efter metoder för att få sin 'inspiration' tillbaka som inte längre finns där lika puttrande och naturligt närvarande. Risken är då att man fått en alltför stor ratt. Just nu känner jag att min motor växer och jag försöker att inte låta kritikern inom mig ta för mycket utrymme, han som håller i ratten (lustigt att min inre kritiker är just en man?). Inom måleriet är jag fortfarande enligt min uppfattning ganska novis och kanske just därför är det så kul? Så det är bara att köra vidare!
Inlägg
