mer ur skissboken

Jag har alltid tyckt att det är roligt att 'reparera' och göra om misslyckade teckningar, målningar och annat visuellt.

Allt kan användas, allt kan få en liten plats...ett litet utrymme.

Grönt

Ur skissboken igår.

Rutor

Jag gillar diabildsramar. När jag inte kommer igång riktigt med att skissa, brukar jag göra några rutor och fylla dem - lite sådär telefonklotteraktigt. Då brukar det gravis lossna. Ibland blir det spännande, ibland ganska tråkigt. Viktigast är inte vad man gör - utan att man gör sade en klok vän till mig. Det stämmer ganska bra när det handlar om att hålla en inre och yttre visuell process vid liv.

Miwa Marvelous

Alltså, visst är hon spänande, jag vill se mer mer mer!!!

Miwa Matreyek

Sagolik performanceanimation

Förlorad padda

Rosa duk söker ett motiv

Jag har grundat en kvadratisk box-canvas (60x60 cm) i starkt rosa. Den ser god ut. Den vill ha ett motiv. Jag skärper mina sinnen. Betraktar, funderar.

Petrof

Mitt fantastiska piano inuti. Jag har inte tidigare förstått hur otroligt avancerad mekanik det består av i den stora träkroppen. Och så vackert! Som två korsade harpor med eleganta detaljer i guld, grönt, rött och svart. Som ni ser ligger mekaniken för sig själv på golvet. Jag hade chansen att på nära håll betrakta de små små detaljerna, så oändligt många bitar i olika material som tillsammans skall mjukt arbeta och skapa klanger från mina späda händer.

Rent

Jag har röjt mitt skrivbord i vår ateljé. Min extra datorskärm för videoredigering har fått ett fodral och hamnat under bordet. Ett klumpigt pennställ från ikea i svart låtsas-skinn har åkt ut (någon som vill ha?). En vit tidskriftssamlare har dolt mina lösa papper och mappar.

En stor, vit A1-hurts med sex lådor har fått ordning på blyertspennor, akvarellpennor, kolpennor, 'grafittipennor', oljepastellkritor, skissmaterial, akvarellpapper med olika gräng, block och åter ritblock, urklipp, påbörjade bilder, akvarellfärger, bläck i olika nyanser, quink, tejp, limstift och en mattkniv med flera blad till för att nämna några.

Bordet är rent. Ljus björk och vita föremål. Här finns nu ett utrymme för mig. Jag kan ha datorn på med min wacomplatta vid sidan. Jag kan ta undan min dator och vräka ut mig för att analogt släppa loss på glömda pappersytor. Bordet tillhör numer idén om vår ateljé.

Här i rummet finns det mesta. Kameror. Stativ. Taveldukar. Förvaringsmappar i alla möjliga format. Akrylfärg. Rollers. Penslar. Ett stafli. Gråpapper för att skydda golvet - eller bordet. Och en liten blommig fåtölj.

Vardagsrummet har hittills varit en favorit. Jag har inte tänkt på det själv. Min partner påpekade detta. Han gillar rena ytor. Och jag gillar både och. Kaos kan vara härligt, men måste väljas. Vilket bord, vilket rum? Osorterade räkningar eller skissblock? Jag väljer skissblocken nu - vid mitt skrivbord. Längtar redan.

Syre

Tuva Novotny. En cool och intelligent skådespelerska. Och vacker dessutom. Hennes tips i en intervju vad gäller konsten att klara av livet, yrket, pressen var kort 'Andas'. Nog för att jag vet att hon praktiserar yoga, men jag tror att jag verkligen förstår vad hon menar. Andas innebär hitta fokus, hitta kroppen, VARA i kroppen. Pausa, våga lyssna. Registrera nyanser och förnimmelser inuti och utanpå. Tuva, jag följer prompt ditt råd in i hjärtat. Nu ska jag gå och andas innan jag beger mig ut i den väldigt syrehaltiga blåsten.

Omärklig

Tvätteriet

Måste bara hojta lite för: www.tvatteriet.se på Kungsholmen i Stockholm. Dessa fina vänner har slitit som få och själva rustat en unik lokal där kreatörer kan få möjligheten att hyra in sig. Jag ser fram emot att besöka och få insupa atmosfären av nya 'Tvätteriet' och kanske lära känna en och annan intressant person?

Grattis till er, ni är beundransvärda!

Duiker zijn

Fantastisk dockteater på ambitiös nivå i Antwerpen. Hur kan man koreografera något så galet som detta 'nycirkus-gäng' - de röda utför? Se dykarens mimik och ögonrörelser. Jag ryser nästan...

Enligt folklig tradition, och vad som även har firats vid statyn framför stadshuset, har staden fått sitt namn från en legend som rör en mytisk jätte vid namn Antigoon som bodde nära floden Schelde. Han krävde tull av dem som skulle över floden. De som vägrade högg han av handen på, och slängde den i Schelde. Till slut dödade en ung hjälte som hette Brabo jätten. Brabo högg av jättens egen hand och kastade den i floden. Därav kom namnet Antwerpen, från nederländska hand werpen (att kasta en hand).[1] Ett stöd för denna folketymologi är det faktum att handavhuggning faktiskt praktiserades i Europa.

Källa: Wikipedia

Rosentavlan färdig!

Titel: Umbra

Storlek: 40 x 120 cm

Akryl

Grym animation!

Non-stop-motion i grafittiformat i stadsmiljö...det var länge sedan jag såg något så här bra:

Silverlera

PMC3, har ni hört talas om det? Silverlera som innehåller mer silver än sterling silver som ligger på 92,5 % silver, blandat med koppar och zink. PMC3 består av 99, 9% silver. Visst är det helt otroligt? En god vän gjorde ett fint hängsmycke till mig med texten 'linger'.

'Silverlera består av silverpartiklar blandat med bindemedel och vatten. Den formas med händer och enkla verktyg för att sedan brännas i ca 600-900 ºC så att den härdar till solitt silver. Silverleran kan brännas enkelt och ekonomiskt med en liten handhållen gasbrännare på eldfast underlag'.

Här har vi länken som ni bör kika på ni som är intresserade av att göra silversmycken på ett helt nytt (och enkelt!) sätt. De säljer även bra stansar med bokstavsstämplar på 2,5 och 3,5 m.m och alla möjliga verktyg:

www.pmc.se

En webbshop:

Folkare hobbykeramik

Och en insiprationssite;

www.silverlera.nu

...forts på tavlan...

Natten...

(rosentavlan 3)

199,00 SEK

Skew?

(rosentavlan 2)

(lite fler detaljer nu...)

Rosentavlan

Det första utkastet var någon slags shabby shic ros-gegga. Helt ointressant. Jag kände att det här är het fel. Jag vill inte ha en vit bakgrund, jag vill ha jord och ting som växer ur den. Jag vill se rötterna på en tuktad rosenbuske, jag vill ha intimitet med jorden. Ett par fötter står och skall omringas av växtlighet.

Först fixar man en yta, sedan jorden och sedan planerar man varsamt dit motivet....

(fortsättning följer...)

DV8...

Jag älskar att de är så lekfulla...

Sensuellt

...och så vackert.

The cost of living

Dansen mellan den obente mannen och den späda kvinnan är så vacker att jag får tårar i ögonen. London DV8 Dance Company (eller snarare pshysical theater) hörde jag talas om redan 2001 men sedan har jag glömt av dem ett tag. Det är spännande att se hur de har utvecklats. Jag skulle så gärna vilja gå på en föreställning. Dom lyckas alltid träffa djupt in i hjärtat och beröra samtiden.

Och det är nog sant det som en god vän sade till mig nyligen, att jag har en slags underlig dragning i min konst och de skisser jag gör - till deformerade mänskliga kroppar. Jag har haft det så länge jag kan minnas. Redan under min konstutbildning gjorde jag performances där jag uteslöt sinnen och gjorde det obekvämt ('Without the struggle I don't know how to approach it') för kroppen för att hitta något intressant, något nytt. Kanske är det absurditeten, något starkt och definitivt jag vill åt. Funktionshinder all olika slag intresserar mig för att kroppen hittar andra utvägar, de välfungerande sinnena kompenserar, hjärnan måste skapa nya synapser och yttre fördomar omvandlas till ödmjukhet och fascination för vad den mänskliga kroppen består av. Det är verklig kreativitet. Så verklig den bara kan bli.

Jag har ett boktips också; Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt. Boken består av verkliga berättelser ur en neurologs arbete med mänsklig variation. Uppfinningsrikedomen för att övervinna och lösa de problem som uppstår längs vägen är oändlig.

Den berömde engelsk-amerikanske neurologen Oliver Sacks skriver här om ett antal fall ur sin praktik, än nyktert och sakligt, än humoristiskt och intimt. Vi möter egendomliga varseblivningsproblem som i titelberättelsen, svåra former av minnesförlust, grava psykiska handikapp kombinerade med en märklig förmåga att lösa räkneproblem, tragisk förlust av kroppsuppfattning och mycket annat som beror på rubbningar i hjärnans funktion. Allt beskrivet på samma mästerliga sätt.

Värdighet

Natten var stilla. Jag var alldeles uppriven och berörd av STV:s dokumentär Sluten avdelning (del 2, 2010-03-30) av filmaren Maud Nycander.
Avsnittet handlade bland annat om en asylsökande kvinnan som blivit gruppvåldtagen av poliser i sitt hemland som straff för hennes förbjudna politiska engagemang. Jag är tacksam över att inte få veta några fler detaljer.....
Hon hade sådan kraftig ångest att det var alldeles fruktansvärt att se. Hennes familj ville inte veta av henne i hemlandet - eftersom hon nu var smutsig. Ensam med sin son 9-årige försökte hon nu få tillstånd att stanna i Sverige. Sonen hade också varit apatisk i perioder och mådde fruktansvärt dåligt. Den här kvinnans förtvivlan och personalens maktlöshet över att inte kunna hjälpa henne mer än att försöka lindra hennes psykiska smärtor på plats var så gripande. Hon ville bara ta livet av sig. Hela tiden. Hon gjorde allt för att försöka göra slut på lidandet. Jag tror hon skrek när hon låg fastspänd i sin säng om jag uppfattade det rätt "min kropp är ett lik"...I want to kill myself....I want to kill myself....I don't want to live....
Hon hade ständigt en personal som vakade över henne så att hon inte skulle strypa sig med strumpor, hänga sig i element, skära sig med glas.. Under hennes tid på den psykiatriska avdelningen så fick hon tillslut det sista beskedet att hon skulle utvisas från Sverige och det gick inte att överklaga mer. Det var kört. Jag grät floder. Så fruktansvärt att utvisa en mor och hennes son i sådana skick och sådana dåliga förutsättningar. Jag beundrar personalens arbete så oerhört mycket. Den psykiatern var fantastisk. Alla var otroliga. Och de var så fruktansvärt frustrerade. Att det inte gick att överklaga ett sådant beslut - av humanitära skäl. Det definitiva slutet. Det definitiva helvetet.
Efter en tids behandling kunde hon i alla fall stå upprätt när hon fick reda på att det fanns personer som kunde hjälpa henne att gömma sig i Sverige. Man fick reda på att hon sedan gömdes i en liten by i Norrland, men hade sedan lämnat Sverige.

Det var någonting mycket kraftfullt som utlöstes inom mig. Jag har inte rört min digitala videokamera på ett bra tag nu, men den kom fram i nattens stillhet. Det fanns något där och jag var tvungen att fånga det. Fånga en smärta, i rörelse, inte bara ord, inte bara tankar. Jag utforskade smärtan i mitt ansikte. Kanske den var någon annans. Kanske den var min egen. Men den fanns där och den var stark. Jag lyckades fånga den och även när den sakta sakta släppte. Det var kanske bara en spegling av mig själv, av tiden som innebar föränderlighet? Av min inre tröst. Insikten om att ha det så himla bra egentligen. Jag vet inte. Tiden läker alla sår sägs det. Men det tror jag inte ett dugg på. Inte alla sår. Det är omöjligt. Är såren för djupa kommer de alltid att förbli öppna. Människan klarar inte av vad som helst. Och jag tror heller inte att det är meningen. I så fall skulle de vidrigaste grymheter få fortsätta existera och kanske öka ännu mer - eftersom vi återhämtar oss. Men det gör vi inte alltid. Jag tror inte att våldet ökar överallt i vår värld. Men det kanske består och det är för mig en gåta att det kan få göra det. Enormt mycket våld har trots allt upphört om man ser tillbaka några hundra år, men man kan även se det på det sättet att det fortsätter och får andra uttryck ännu idag. Jag vill ändå tro att det inte har blivit värre. Att slaveriet inte ökat, att alltfler kvinnor får starkare postitioner i många kulturer där hon inte tidigare haft det, att tortyr inte accepteras så som det gjordes förr. Dock finns allt detta fruktasvärda. Folkmord sker ännu idag. Känslan av vanmakt är förödande. Men jag vill inte tro att det groteska våldet ökar. Jag talar ur mitt hjärta kanske allra mest nu, men jag försöker att se världen i sin helhet och inte stänga mina sinnen inför sanningar. Fakta ja, vad är det som når fram till oss och vad gallras ur egentligen? Jag tror att mycket skildras på det mest ärliga sätt genom litteraturen och konsten, musik och film. Där blottas smärtan, där ruskas det om och där finns nyanserna. Därför är konsten SÅ JÄVLA VIKTIG! Kan ni förstå det era jävla puckon som inte vill satsa på kultur i det här samhället. Jävla nyttosamhälle-psykos. Oj vad jag blir upprörd nu. Men jag är bara ärlig.

Den Amerikanske konstnären Bill Viola använder sig av rörlig bild som sitt främsta medium. Jag såg en installation (tror det var i London) för några år sedan där han hade porträtterat skiftningar i ansikten hos ett antal skickliga skådespelare. De visades i ultra-slow-motion så att man som åskådare inte märkte NÄR skiftningen skedde utan som om att man såg ett avslappnat ansikte först som 'helt plötsligt' var förtvivlat trots att man hela tiden uppmärksamt titta på det utan att märka 'transportsträckan dit'. Det var faschinerande. Att sakta ned dokumentation blottar nyanser man annars inte ser. Bill Viola är ibland lite too much med sina concept, svulstiga Lcd/plasmaskärmar med religiösa dekonstruktioner, användande av grundelement och hyllning till människan, men vissa av hans verk är riktig magiska. Han har ju även använt kyrkor som utställningslokal/galleri på ett synnerligen skickligt sätt. Jag tycker mycket om tanken. Kyrkor passar utmärkt för att ha videoinstallationer/projektioner i. Ljuder förvrängs eller förstärks ofta av materialet och arkitekturen. Byggnaden i sig skapar en respekt, en stämning och eftertanke - även för den icke-troende.

Under en av Göteborgs Internationella filmfestivaler(ett par år sedan) såg jag stumfilmer med musik till i Domkyrkan och det var helt fantastiskt. Vi satt där på kyrkobänkarna tysta som möss och var alldeles uppslukade av skiftningarna i ljuset, skuggorna som vandrade och de gamla knackiga filmerna som skapats för så länge sedan. De är ju för sjutton nästan hundra år de där stumfilmerna. Fortfarande berör de åskådaren och ställer frågor till oss, blottar kreativa processer och tekniska begränsningar men även stor skicklighet.

Jag tänker på den där kvinnan och hennes son och ber en stilla bön inom mig (trots att jag för tillfället kallar mig agnostiker) att hon har fått en värdig tillvaro. Att hon är omgiven av människor som respekterar henne och vill henne väl. För bara hennes existens gör henne värd att älskas - som hon älskar sitt eget barn.

Bill Viola

en annan gammal favorit...

Ah det är konsten!

Miss universum är grym...:) Jag känner en sådan hatkärlek till denna värld och kan förmodligen aldrig släppa den någonsin. Det handlar inte om vilja....

Guerilla gardening

Alltså, den här rörelsen har ju pågått länge och när jag blir påmind ibland bultar mitt hjärta av lycka. Jag har själv varit lat, men vad sjutton, klart man kan sprida lite glädje med mer växtlighet, färger och nyanser på "grå" platser.

Vi fick en Hortensia i inflyttningspresent och nu har jag förstått att enda sättet att få den att överleva är att vid juni/juli månad snitta den och plantera ut den i jord utomhus, skydda den från frost och täcka den med löv. Typ. Eftersom vi varken har balkong, blomlåda eller terass - så återstår endast den kommunala rabatten utanför köksfönstret. Jag tror att den skall få gro där. Jag skall vårda den ömt med blicken från fönstret och kanske den klarar sig till nästa vår. Dessutom kommer den att växa på en skuggig plats (den gillar det) under Rhododendron.

Det tycks pågå en hel del guerillaodling i Malmö. Kul. Kanske var det mest en 'fluga' i Sverige förra året för det skrevs en jäkla massa under våren 2009, men jag hoppas det fortsätter och kanske förra årets planteringar ger resultat i år på övergivna platser. Håll utkik i rondeller och längs med tråkiga vägar eller på övergivna platser!

Gerillaodling (Wiki)

Guerilla gardening

om min konst

(Bilden: skiss för Rosentavlan)

Jag vill inte med min konst förändra världen, jag behöver min konst för att klara av världen. Inga krusiduller. Jag råkar bara vara väldigt kreativ.

Knappring

Jag höll på med silversmide i några unga år på min fritid och en ganska tråkig bred ring jag gjort med slarvigt tydlig skarv fick nytt liv med epoxy och en enkel knapp. Knappen har en silverkant och vit botten. Hoppas det håller nu. Men fint blev det!

Knapp-Carlsson är en stor favorit som ger mig massor av inspiration. Det är också en extremt charmig butik med mycket bra service.

'Diska är inte tråkigt, diska är bara att diska'

I min skissbok hamnar allt det som inte får plats i huvudet

Konstuppdrag, eventuella beställare, anteckningar om idéer...

Webbadresser; www.halsolots.se, www.hildabarr.com, www.confetti.se, www.frilansfinans.se,

Teckningsidéer i storformat

Idéeförslag till utformning av eventuellt pris i en stor tävling

Var kan jag hitta plexiglas till ett rimligt pris?

Påminnelse att maila webbtips till en god vän (www.surftown.se)

Anteckningar från en mindfullness-föreläsning 'Diska är inte tråkigt, diska är bara att diska'

Måleribeställning - i 'panorama'- format

Skiss/mått på en ursnygg tyg-kasse

Tzigane är både namnet på en vacker ros och en ungersk zigenardans

Boktips: Mandelblomman i en trädgård

Kursen som min lillasyster läser heter; International migration & ethnic relations

En påminnelse om att köpa stora knappar som jag kan göra broscher av

Namnförslag på en kameleont (hemligt...)Advanced reptile Habitat; www.exo-terra.com

Skiss av en ny webbsida

En påminnelse om att jag måste uppdatera min portfolio i större skala

Ett vacker citat ur boken Suggesioner:
' Det är för att behålla min mänskliga hållning som jag kröker nacken mot månen'

Ihoptorkad groda...

När jag gick i gymnasiet så tyckte en av mina klasskamrater att vår svenska-lärare såg ut som en ihoptorkad groda. Men hon är långt ifrån den enda...

Spröd

Rosor enligt Fröding...

Strunt är strunt och snus är snus, även i gyllene dosor. Men rosor i ett sprucket krus, är ändå alltid rosor...

Tuva Hortensia

Skissmuseet i Lund

Tuva Hortensia berättade för mig att det finns ett skissmuseum i Lund. Dit vill jag åka. Jag måste även berömma dem för en mycket bra hemsida. http://www.adk.lu.se/





Skissernas museum har som sin uppgift att samla, katalogisera, visa, vårda och förvara skissmaterial, förstudier och modeller till konst i offentlig miljö. Avsikten är att lyfta fram den kreativa skapandeprocessen – själva ”konstverkets födelse”, som museets grundare Ragnar Josephson kallade det. Idag fokuserar museet alltmer på att belysa de olika aspekter som rör den offentliga konsten och dess utveckling.

Hendoodle

Av Tuva Hortensia Engladottir tillsammans med Infantilopen

Ladislas Starevich

Den här dockfilmaren från Polen var bland de första animatörerna ever. Han "regisserade" bland annat insekter som han hade ståltråd i (döda alltså) och byggde världar och miljöer för dem i miniatyr. Hans filmer är helt otroliga. Och när de kom kring 1910-talet så trodde åskådarna att han på allvar hade dresserat insekterna till att tex fäktas med mini-svärd m.m. Ganska roligt tycker jag. Läs mer om honom på;

http://en.wikipedia.org/wiki/Ladislas_Starevich

The Cameraman's Revenge (en av de allra första dock-animationerna någonsin):
http://www.youtube.com/watch?v=vIC0Sb6pLvI

Gertrud

Första hönan. Gjord helt digitalt. Det var kul!

Lina Ekstrand

www.linaekstrand.se
Nu har jag blivit förförd av grafiska designern och illustratören Lina Ekstrand. Hennes surrialistiska landskap, lager på lager, tunna skikt av starka skisser i milda kulörer får tankarna att kittla. Även om vissa teman/uppdrag är hopplöst fashion-orienterade och hennes formspråk ganska tydligt 'i tiden' så trollar hon fram något mänskligt i utopin och det ytliga. Det är kul och det är allvar. Hon vågar blanda. Kanske för att hon är utbildad i Danmark, där det mesta inom form och design är lite mer. Kanske man skulle flytta till Berlin? I alla fall så gör hon mig sugen på att teckna och sätta tänderna i Illustrator på allvar.