Tuva Hortensia

Skissmuseet i Lund

Tuva Hortensia berättade för mig att det finns ett skissmuseum i Lund. Dit vill jag åka. Jag måste även berömma dem för en mycket bra hemsida. http://www.adk.lu.se/





Skissernas museum har som sin uppgift att samla, katalogisera, visa, vårda och förvara skissmaterial, förstudier och modeller till konst i offentlig miljö. Avsikten är att lyfta fram den kreativa skapandeprocessen – själva ”konstverkets födelse”, som museets grundare Ragnar Josephson kallade det. Idag fokuserar museet alltmer på att belysa de olika aspekter som rör den offentliga konsten och dess utveckling.

Hendoodle

Av Tuva Hortensia Engladottir tillsammans med Infantilopen

Ladislas Starevich

Den här dockfilmaren från Polen var bland de första animatörerna ever. Han "regisserade" bland annat insekter som han hade ståltråd i (döda alltså) och byggde världar och miljöer för dem i miniatyr. Hans filmer är helt otroliga. Och när de kom kring 1910-talet så trodde åskådarna att han på allvar hade dresserat insekterna till att tex fäktas med mini-svärd m.m. Ganska roligt tycker jag. Läs mer om honom på;

http://en.wikipedia.org/wiki/Ladislas_Starevich

The Cameraman's Revenge (en av de allra första dock-animationerna någonsin):
http://www.youtube.com/watch?v=vIC0Sb6pLvI

Gertrud

Första hönan. Gjord helt digitalt. Det var kul!

Lina Ekstrand

www.linaekstrand.se
Nu har jag blivit förförd av grafiska designern och illustratören Lina Ekstrand. Hennes surrialistiska landskap, lager på lager, tunna skikt av starka skisser i milda kulörer får tankarna att kittla. Även om vissa teman/uppdrag är hopplöst fashion-orienterade och hennes formspråk ganska tydligt 'i tiden' så trollar hon fram något mänskligt i utopin och det ytliga. Det är kul och det är allvar. Hon vågar blanda. Kanske för att hon är utbildad i Danmark, där det mesta inom form och design är lite mer. Kanske man skulle flytta till Berlin? I alla fall så gör hon mig sugen på att teckna och sätta tänderna i Illustrator på allvar.

Multilingualism

På Wikipedia delar man in det på individnivå och på samhällsnivå. Läs gärna http://sv.wikipedia.org/wiki/Flerspr%C3%A5kighet om kodväxling och uttrycksförmåga. Mycket intressant.

Jag är uppvuxen tvåspråkig. Dessa var svenskan och konsten. Och med konsten menar jag inte bara bildkonst utan även konstnärliga uttrycksmedel som dans, musik och hantverk. Det är den funktionen konsten fyller i mitt liv - som ett språk där jag har möjlighet att uttrycka mig bortom enbart det ordfattiga språket svenska. Samtidskonsten är i sin tur som en slags kodväxling mellan talade språk och det stundvis odefinierbara samt allt som kommuniceras ut genom andra kreativa uttryck.

Som yngling valde jag att fördjupa mig i konsten, mitt andra språk och kom då också i kontakt med min svenskhet. Detta skedde i den lilla hålan Carlisle i nordligaste England. Det ledde ofta till en konflikt inom mig - att platsen och situationen gjorde två av mina närmsta språk så påtagliga - på ett tredje språk dessutom. Det kunde vara svårt att periodvis både greppa och sortera.

Alla språk kräver underhåll, repetition samt möjlighet att praktiskt utöva. För länge sedan tog jag beslutet att behålla mitt 'andra språk' oavsett försörjning, yrkesval, livssituation, geografisk placering och ekonomi. Oberoende av omständigheter och bara genom min relation till den fysiska världen och den till mig. Det handlar om kommunikation. Jag vill kunna prata med mig själv, mitt inre och den yttre världen genom inte bara de talade språk jag behärskar utan också just konsten. Att samtidskonsten var det första valet, var för några år sedan fullständigt naturligt. Nu är den mer en del av uttrycken inom en större betydelse av konst. Men jag har lärt mig många av koderna och kan manövrera med viss mognad mellan traditionell konst och konceptkonst. Det ÄR viktigt att kunna hålla isär, men man kan tala dem alla. För min del kan jag inte riktigt låta bli. Men det är sannerligen ett medvetet arbete. Det som jag måste jobba med för att inte tappa flödet är dess beståndsdelar - grammatiken, historian, verktygen, teknikerna, tekniken, dialekter, synonymer, ordflöde och fortsätta att hitta nya nyanser. Våga hitta dem. Det gör mig rikare.

Språk utvecklas av varandra, influeras och berikas. Man hittar låneord, identifierar traditioner, finner filosofiska och politiska rötter, stöter och nöter problem, snubblar över missförstånd, löser dem, söker nya...lär känna sin omvärld, söker skalet kring den, slår hål på det, undesöker läckaget, bygger vidare, utvecklar, gör levande...

Jag är ofrivilligt konstnär och jag älskar det lika mycket som jag ser det som ett oändligt arbete och stundvis en börda.

artBounceS'S

Sara har fortsatt..

artBounce forts...II

...och nu skickas den tillbaka till Irre ;)

artBounce forts...

(Irre har fortsatt)

ARTbounce

Nu har den skickats vidare för att utvecklas av någon annan med ritplatta. Fortsättning följer.... :)

Till alla blivande frilansare

och ofrivilliga företagare inom kultursektorn tycks det nu finnas ett ganska bra alternativ för laglig fakturering:
www.frilansfinans.se

Före sin tid...

"I believe that the use of noise to make music will continue and increase until we reach a music produced through the aid of electrical instruments which will make available for musical purposes any and all sounds that can be heard".

—John Cage The Future of Music: Credo (1937)

Flera konstnärer som...

Konstnären som planterade träd
Konstnären som log
Konstnären som dog som en lax
Konstnären som som ljög
Konstnären som gick upp i rök
Konstnären som kunde tala med sin tonårsdotter
Konstnären som förstörde mitt liv
Konstnären som inte ville dö
Konstnären som kunde gå genom väggar
Konstnären som ville bli vuxen
Konstnären som hittade Tarzan
Konstnären som förlängde människolivet
Konstnären som räddade paris
Konstnären som kunde tala med kvinnor
Konstnären som kan läsa barns tankar
Konstnären som vände insidan ut
Konstnären som faller
Konstnären som kallades Det
Konstnären som överlevde förintelsen
Konstnären som levde med strutsar
Konstnären som inte ville vara rädd
Konstnären som åt ikapp med jätten

Konstnären som gick in i dörrar
Konstnären som var en fyr
Konstnären som kunde tala med grodor
Konstnären som mötte en hund
Konstnären som älskade skor
Konstnären som inte fick finnas
Konstnären som älskade Tom Gordon
Konstnären som gifte sig med ett lejon
Konstnären som vävde sidenmattor
Konstnären som överlevde
Konstnären som älskade potatis
Konstnären som inte ville klippa sig
Konstnären som kunde lura döden
Konstnären som fick så många syskon
Konstnären som var vacker i onödan
Konstnären som inte kunde säga nej
Konstnären som gick för att hämta våren
Konstnären som gjorde att det blev fred på jorden

Konstnären som...

Konstnären som föll över bord
Konstnären som kunde tala med hästar
Konstnären som förväxlade sin hustru med en hatt
Konstnären som inte var där
Konstnären som visste för mycket
Konstnären som lekte med elden
Konstnären som slutade röka
Konstnären som gjorde lumpen
Konstnären som blev liten som en tesken...

Indignerad

Skadad

Vill ha go' input

Det är sen vintereftermiddag och jag längtar till nästa Pecha Kucha!

någon som tål att läsas om...

Ur Nina Hemmingssons, 'jag är din flickvän nu'. Jag har skrattat mig tårögd till hennes serier. Det är också så himla befriande att karaktärera är så otroligt fula! Hon har ett djup, är djärv och lyckas fånga den vardagliga komiken med en sting av feminism.

Hur vet man att man är på rätt väg?

(36:e frågan i Ernst Billgrens 'Vad är konst') Såhär lyder hans svar:

Kort svar:
Genom att gå vilse


Långt svar:
Fördelen med att inte veta vart man ska är att man inte kan gå åt
fel håll. Det är först när man har bestämt vart man är på väg som man kan gå vilse. Problemet är att inte folk går fel utan att man utgår från det man vet. En man stod under en gatlykta och letade efter sin nyckel som han tappat. En förbipasserande hjälpte honom att leta under lyktan, men efter en kvart frågade han var mannen hade tappat nyckeln. "Den tappade jag i skogen" svarade han. "I skogen? Varför letar du då här under lyktan?" "Jo, för att här är det ljust", svarade mannen.

Jag vet inte om det var Billgren som skrev det genialiska om att ha en stor eller liten ratt respektive motor när man gör konst, men den liknelsen brukar jag tänka på då och då när jag känner mig antingen novis eller för "styrd" av mitt mål. När man är okunnig/nybörjare inom något brukar man ofta ha en stor motor men däremot en ganska liten ratt. Slumpen kan få avgöra mycket, impulser får utrymme och känslor med. Sedan, när man kan betrakta sig som lärd, kan man ge sig sjutton på att motorn sinar och man börjar sukta efter metoder för att få sin 'inspiration' tillbaka som inte längre finns där lika puttrande och naturligt närvarande. Risken är då att man fått en alltför stor ratt. Just nu känner jag att min motor växer och jag försöker att inte låta kritikern inom mig ta för mycket utrymme, han som håller i ratten (lustigt att min inre kritiker är just en man?). Inom måleriet är jag fortfarande enligt min uppfattning ganska novis och kanske just därför är det så kul? Så det är bara att köra vidare!