no pain(t)

Och jag klurar och jag maler..det är hantverket som drar i mig. Pysslet med intellektet frånkopplat. Syjunta. Bara ett varv till. Tänker under tiden. Lite friare.

Var kan jag hitta wacomvänner?

Någon som vet nån som kanske vill skissa med mig?

skissa på skisser

När jag pluggade konst så brukade jag och en god vän skissa på varandras skisser. Ungerfär så här gick det till: jag kunde göra några hastiga streck och hon med, så bytte vi sedan papper och klurade ut figurer/skepnader ur varandras linjer. Detta var himla kul och man såg verkligen olika möjligheter i varandras stilar/linjer. Nu när jag har en digital ritplatta skulle det ju vara himla roligt att göra likadant fast digitalt. Kanske bounca dessa mellan flera olika "stationer/personer" och se vad slutgiltiga resultatet blir. Som vik-gubbar, fast lite annorlunda och med fler möjligheter..om du är sugen att haka på, så kör vi?!

Denna skiss (ovan) har påbörjats av en polare och så har jag fortsatt på den för att sedan bounca den tillbaka till henne igen. Vi får se vad som händer!

jag betraktar på avstånd..

och ser motivet falla på plats. Det är en skön känsla.

P.K.

Ännu ett Pecha Kucha (2009-10-27, Park Lane, Gbg) i goda vänners lag. Det kan ju inte bli fel. Emma von Brömssens mönster var fantastiska. Och så fick jag reda på att "buy-nothing-day" är en form av slactivism. :) Däremot var Erik Thorstenssons "Creatables" exempel på motsatsen. De tar spillet som blir över inom olika delar av industrin och utgår från materialets egenskaper och begränsade ytor som spill och gör genialiska grejer. Till exempel tidningshållaen 'Old News' som var gjord av gamla tennisgolv/mattor. Dessa aktiva handlingar mot en mer hållbar värld gör mig varm i hjärtat.
Sigrid Strömgrens eftersträvan att minska bulleralstrande möbler och hitta idéer och material för att mjuka till de vassa ljudrummen i tex restaurangmiljöer tyckte jag också mycket om. Hon kanske har lösningen på mitt öronskav, jag som ofta måste använda öronproppar i offentliga miljöer...

porträttet vidare

Det är mönstren som skall kartläggas...

bara

...och själva verket gör jag ingenting exotiskt. Jag försöker bara förstå hur världen och hur jag fungerar.

porträttet forts

Jag trivs väldigt bra med att måla just nu. Det är ett skönt tillstånd. Och det flyter på ganska bra här.

Mitt porträtt 09

Mönster...

cocoa nibs

- for a healthy life.

Jag tycker inte om mystifieringen av konsten och konstnären

Jag är emot de påståenden att man måste må bra för att kunna göra konst, men man måste kunna ta initiativ och ta sig friheten att ägna idéer och impulser tid. Man måste helt enkelt vara ganska självisk. Kanske därför är konstnärer ofta som mest produktiva i tidig vuxen ålder och senare i livet när inte familjen är i fokus. Att gå in i processer och följa dem hela vägen ut är krävande för både konstnären och dess omgivning. Många blir därför ensamvargar. Grubblande med ena foten i smeten och den andra i en objektiv iakttagande värld där idéer kan få växa och möta människor i något som slutligen kan kallas konst.

I helgen var jag på en fest där jag träffade många nya människor och fick utsättas för presentationsritualerna...'vad jobbar du med?' 'Vad gör du för konst?' 'Kan man leva på det...?'
Nej, jag menar inte att det bara var jobbigt och negativt men det är onekligen krävande att stå och förklara 'varför' man gör det man gör. Ändå upplever jag att de flesta blir nyfikna och intresserade och att jag som konstnär, är lite exotisk i andras ögon. För dom är det oftast positivt (är signalerna de sänder i alla fall) men inte alltid för mig. Jag tycker inte om mystifieringen av konsten och konstnären. Men jag kan heller inte i ett 'försvarstal' på fem minuter förklara 'varför' jag gör konst och på ytterligare fem minuter förklara vad min konst handlar om. För mer än fem minuter är lite långt när det gäller mingleprat och avväpning.Tid är vad konsten kräver och tiden är vad vi har för lite av - i möten med människor och med konstnärliga idéer.

Triptyk

Min frånvaro har bekymrat mig och någon läsare. Nu är jag tillbaka. Jag söker en dialog kring det viktiga och det ärliga. Jag har sedan några dagar en ny ateljé och det känns bra. Tack för feedback.

Trollsländan

...om en konstnärinna. Björkpojkens mor. Dokumentär från P1 1998, som nu går att lyssna på i repris.

Jag tror att denna kvinna, denna fantastiska konstnärinna aldrig fick en diagnos, men frågan är om hon hade levt sitt liv på ett lyckligare sätt om hon fått en. Hon var nog i gränslandet till den schizotypa. Samhället tvingas oss att leva efter en norm och ideal som ofta inte överrensstämmer med människans individuella behov och egenheter som ofta "suddas bort" under uppväxten och särskilt under vuxenlivet.

Den här kvinna satte sig att dö som en indian och frös ihjäl. Med vilja. Och då var hon uppenbarligen inne i en djup depressiv fas. Hennes liv var lika brokigt som hon själv. Hon var en undersökande konstnär som ville upplysa lika mycket som hon ville förstå världen. Och konsten var hennes språk.

Varför är det så att bara unga människor får arbeta med performance och social konst. Är man gammal - betraktas man som en galenpanna när man interagerar med människor i staden i ett konstnärligt syfte. Detta är mycket sorgligt. Gamla människor med så mycket visdom - borde göra konst ute i samhället. Vad fint det vore om fler hade verktyg till det. Vad mycket spännande frågor som skulle lyftas och vad många barriärer som skulle brytas - generationsklyftor som kunde suddas ut. Pensionärer som dessutom har tiden och på så sätt friheten. Jakten på tiden, det är den som vi konstnärer har gemensamt, så som vi kombinerar brödjobb med det som vi brinner för egentligen. Tiden räcker sällan till - till de projekt som många gånger kräver år av undersökande för att hitta kärnor och beröringspunkter.

Konstnärinnan, Trollsländan som hon kallade sig, hade en karl som ställde upp för henne, till 100 % under hennes sista levnadsår. Han verkar vara en sådan varm och klok person - som accepterade henne precis som hon var. Antagligen för att han själv levt ett hårt liv utanför samhällets normer. Åh vilken vacker dokumentär. Den bästa jag hört på länge.

Länk till programmet

Go digital!

Min wacomplatta är nedpackad sedant drygt en vecka och nu börjar jag sakna den på allvar. Först skall jag få ordning på en stol och ett bord, sen skall jag smälla upp min macbook-älskling med tillhörande ritplatta - och sätta igång!

www.wacom.com

Glassmycke

...som min vän Irina My har gjort. Det är som jag förstod gjort till största delen av Laboratorieglas och därför extra slitstarkt. Jag ser fram emot att se mer av henns glassmycken - så fort hon får ordning på gasen och allt vad det innebär att forma laboratorieglas i sin ateljé.

www.irinamylindqvist.se

SU-EN Butoh Company

Sällan har en föreställning berört mig så mycket och påverkat min egen kropp, som en rent fysisk upplevelse, som föreställningen 'Luscious' på Dansens hus i Sthlm'. Många stunder blev jag så rastlös att jag var tvungen att hitta på en strategi för att hålla mig kvar i stolen (fast stolarna var väldigt obekväma också). Men det fanns ögonblick när det var smärtsamt vackert och jag fick tungt att andas av skönheten och förvirringen - för att mina sinnen aktiverades på ett sätt jag inte är van vid. Med bakgrund som dansare (inte professionell) finns det särskilda 'knappar som startar igång mig' när jag går på dansföreställningar. En sak som jag saknade var stunder då gruppen var fullständigt förenad (koreografiskt) i rörelsen. Den individuella skillnaden arbetas inte bort inom butohn. Och det är fint i sig förstås, men som åskådare tycker jag att det kan vara magiskt att se just växlingarna mellan individ och gruppdynamik. Den saknades här, även om det mest komiska numret med vingflaxande rörelser och insekts-imitationsliknande var superb med allt som pågick i nästan transparenta lager på scenen och kommunikationen mellan dansarna var intensiv.

Det var såsigt långsamt ibland, men så tänker jag att Butohn arbetar emot nästan allt som är just det samtida urbana Japanska samhället och det västerländska - tempot. Och därför vill jag ge butohn en chans och de det - tid. Nu är det också så att en av mina närmsta vänner var med i den här föreställningen och skall få vara med i kompaniet i fortsättningen. Och DET skall bli grymt spännande att följa!

SU-EN Butoh Company

Lättnad

Om jag blundar, tåras mina ögon av lättnad över att existera.

Mansdräkt?

kostym
1 byxa och kavaj, mansdräkt, dress, klädsel, habit, svid, rigg, garderob 2 hel klädedräkt, dräkt, utstyrsel; teaterdräkt, maskeraddräkt

(synonymer.se)

Ego

Synonymt med 'hobby'

fritidssysselsättning, sysselsättning på fritiden, favoritsyssla, tidsfördriv, sidointresse, biintresse, specialintresse, vurm

Synonymt med infantil:

barnslig, outvecklad, omogen, pueril, naiv

(synonymer.se)

Fortfarande ställer jag mig frågande till konsten, vilken roll den har i mitt liv. Kanske jag borde rikta mig mer mot det andra som fått desto större. Vad skall jag kalla mig? Jag är utövande konstnär, men lever inte på min verksamhet. Jag vill förhålla mig outvecklad för att utvecklas med stor motor och liten ratt, så att jag kan låta mig överraskas av nya stigar och uttryck, samtidigt som jag avfärdar det naiva och innehållslösa. Jag vill låta det sippra över men söker hela tiden kontroll. Kontroll, konstroll...kontroll, konstroll. Orden är väldigt lika.

Är det en identitetskris jag har? Kanske besvikelsen - inte över kultursektorn, men över min övertygelse att konsten är mitt första språk är för stor för att gå obemärkt förbi. Och varför denna fixering egentligen att sätta ord på vad jag är och vad jag gör? Men trots allt nöter vi varandras identiteter mot varandra i det som kallas kommunikation och interaktion. Och där står jag ibland och inte vet. Det frustrerar mig. Jag vet mina mål och vägen dit är just nu min reella identitet. Men det är ju mer komplext än så - eller?

Fixelifix

Mixter, joxa, pyssel - kneg. Allt jag gör är stor-jäs-deg. Göra göra, spetsa öra. Det som vart är det som for.

Återstår är de som gnor...